Vilka röster hörs i kulturarvet?

Övergivna psykiatriska sjukhus har skapat rum för nya bostäder. Trots att sjukhusen varit stora arbetsgivare och vårdat många patienter, så har rivningar och ombyggnader av dessa byggnader ofta gått obemärkt förbi. Vilka röster får egentligen höras i vårt kulturarv?

Omvandlingen av gamla psykiatriska sjukhus har skapat nya bostadsområden som Ulleråker i Uppsala, Långbro och Beckomberga i Stockholm, Gertrudsvik i Västervik och Umedalen i Umeå.

Dessa områden har i vissa fall stått tomma sedan psykiatrireformerna genomfördes under 1980-talet, medan andra har omvandlats till skolområden, bostadsområden eller företagsparker. Trenden är densamma även utanför Sveriges gränser.

– Det finns många liknande stället exempelvis i Storbritannien, Kanada och på Nya Zeeland, det är ett globalt fenomen. Reformen i Sverige var inte unik och bottnar i många orsaker, bland annat att psykofarmaka introducerades på 1950-talet. Det gjorde att man kunde vårda folk på ett annat sätt än tidigare, säger Cecilia Rodéhn, forskare vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet.

Omfattande förändringar

Hon berättar att omvandlingar av dessa sjukhusområden ofta ses som oproblematiska då de associeras med negativa känslor.

– Institutionerna förknippas med personer på samhällets utsida, de som mått dåligt, något som samhället verkar vilja glömma.

Under 1990-talet gjordes många gamla psykiatriska sjukhusområdena om till skolor och bostadsområden i form av småskalig bebyggelse. Men i dag står områdena ofta inför större förändringar där få spår efter tidigare vårdinstitutioner går att skönja.

– I Ulleråker har man har rivit vårdlokaler, vaktstugor, sjuksköterskebostäder och andra byggnader utan större debatter i samhället, vilket också är symptomatiskt för hur det tar sig uttryck världen över.

Cecilia Rodéhn och hennes kollega Hedvig Mårdh ska i ett nytt projekt titta närmare på vad som bedöms vara ett kulturarv.

– Kulturarv är inget som är givet. Många olika processer bidrar till att skapa kulturarv, bland annat att värdera, samla in och prata om det. I projektet undersöker vi processerna som ligger till grund för hur kulturarv skapas, i det här fallet de psykiatriska sjukhusens kulturarv. Vårt fokus är hur minnet av personer som vistats som patienter där behandlas i processerna.

Kulturarv påverkas av normer och attityder

Ett centralt begrepp i denna forskning är mentalism, vilket innebär diskriminering av personer med psykisk ohälsa. Vilken roll spelar mentalism för de platser som behandlas som kulturarv?

– Precis som sexism och rasism handlar mentalism om hur man gör skillnad mellan människor, hur människor placeras in i en social hierarki och värderas. Mentalism leder ofta till utanförskap, säger Cecilia Rodéhn.

Och normer och attityder om psykisk ohälsa påverkar hur föremål och platser värderas i kulturarvsprocesser.

Precis som sexism och rasism handlar mentalism om hur man gör skillnad mellan människor, hur människor placeras in i en social hierarki och värderas.

– Vilka historier berättar om personer diagnostiserade med psykisk ohälsa och vilka roller får de ta i historien? På vilka platser tillåts denna historia träda fram? Det handlar om hur mångfaldigt och demokratiskt kulturarvet får vara, säger Cecilia Rodéhn.

Målsättningen med projektet är att arbeta för ett mer demokratiskt kulturarvsuttryck. I projektet står Ulleråker i centrum men jämförelser kommer att göras med andra liknande platser.

– Det kan handla om hur kulturarv synliggör personer med psykisk ohälsa och hur det visas i områdets offentliga konst, men också i vilka gatunamn som väljs, hur stadsutvecklingen förhåller sig till Ulleråkers begravningsplats samt hur den uppmuntras till att användas av medborgarna.

Kulturarv en resurs

Hur kan resultaten användas rent praktiskt?

– Målsättningen är att vi ska publicera en handbok för kultursektorn, byggherrar och kommuner. Vi vill förmedla att kulturarv kan vara en resurs och inte ett hinder i stadsutvecklingsprocesser som det kanske ofta anses vara.

– Psykiatriska sjukhus har varit stora arbetsplatser under enormt lång tid. Här har människor arbetat, bott och många barn som har växt upp på områden som Ulleråker eftersom deras föräldrar arbetade vid institutionen. Vid Ulleråker finns det personer som har bott stora delar av sitt liv och vill begravas där.

Ulleråker och många andra psykiatriska sjukhus rymmer en väldigt mångbottnad historia och därmed ett komplext kulturarv.

En anknytning som kan bära på både smärtsamma och roliga minnen.

– Vissa människor har väldigt positiva minnen av platsen och en stark anknytning. Andra har mer smärtsamma minnen, det kan handla om att ha blivit tvungen att vistats där under en tid som patient eller att ha haft en anhörig som har vårdats på området. Ulleråker och många andra psykiatriska sjukhus rymmer en väldigt mångbottnad historia och därmed ett komplext kulturarv. I projektet vill vi synliggöra komplexiteten som en resurs för stadsutveckling.