Många fiskesamhällen längs den svenska kusten kämpar i svår motvind. Kvotsystemen som infördes för att motverka överfiske har gynnat storföretag och slagit hårt mot det småskaliga yrkesfisket, menar Sebastian Linke. I en pågående studie undersöker han hur ”sillastaden” Simrishamn hanterar de nya utmaningarna.

Fisket har präglat Simrishamn i nästan 700 år, men numera finns nästan inga fiskebåtar kvar i hamnen. Förr var staden känd som ”sillastaden”, men på bara några decennier har det lokala, kustnära fisket närmast slagits ut till förmån för storskaligt industrifiske. Utvecklingen är inte unik för Simrishamn utan snarare typisk för fiskesamhällena längs den svenska kusten, menar Sebastian Linke, docent i samhällsvetenskaplig miljöforskning vid Göteborgs universitet.

− Jag tycker att det är viktigt att vi tar hand om de lokala fiskesamhällena, i linje med de politiska målsättningarna. Det lokala, kustnära fisket ger jobb på landsbygden men fyller också andra viktiga funktioner. Fisket är en viktig del av identiteten och kulturarvet i kustområdena och bidrar till levande kustsamhällen, säger han.

Sebastian Linke betonar vikten av att ha ett socialt perspektiv i synen på hållbart fiske. Ofta läggs fokus på att fisket ska vara hållbart ur ekologiskt och ekonomiskt perspektiv, menar han.

− Det kan vara svårt att göra de mjuka, socioekonomiska värdena begripliga. Därför behövs det mer forskning om det lokala fiskets betydelse för samhället, säger han.

Fiskesamhällen mobiliserar


Sebastian Linke, docent i samhällsvetenskaplig miljöforskning.

I Simrishamn försöker ett initiativ lett av kommunen rädda det lokala fisket som fortfarande finns kvar. Satsningen ”Östersjöfiske 2020” för samman lokalbefolkning, fiskare, beslutsfattare, forskare och civilsamhället för att gemensamt hitta vägar till ett hållbart fiske i Östersjön. Satsningen förenar sociala, ekologiska och ekonomiska perspektiv på hållbarhet.

Inom satsningen undersöks bland annat hur fångsten från det småskaliga fisket skulle kunna generera mer värde för samhället. Det kan till exempel handla om att marknadsföra fiskets lokala anknytning och sälja fångsten i närområdet, kanske på lokala fiskmarknader. På det sättet kan fiskarna få ut en högre förtjänst jämfört med om de säljer till en större marknad.

− Vi ser en utveckling nu där fler konsumenter värdesätter det lokala. Det ger ett mervärde att kunna ha direkt kontakt med fiskaren och handla fisk som har fångats i området på ett hållbart sätt, säger Sebastian Linke.

Det ger ett mervärde att kunna ha direkt kontakt med fiskaren och handla fisk som har fångats i området på ett hållbart sätt

Han är engagerad i ”Östersjöfiske 2020” som forskare i projektet ”Att fiska efter lösningar: samhällsekonomi och hållbar kustutveckling i Sverige”. Projektet undersöker bland annat vad som händer när lokalsamhället framför sina idéer och visioner: Vilka möjligheter har lokala fiskare och deras kommuner att få gehör för sina förslag gentemot myndigheterna och regeringen?

En slutsats är att lokalsamhällena behöver finnas med redan tidigt i processen där fiskeförvaltningen utformas för att ha möjlighet till inflytande och för att kunna lösa existerande problem.

− Vi behöver en fiskeförvaltning som inkluderar kustkommunernas intressen och lyssnar på dem som faktiskt påverkas av besluten, säger Sebastian Linke.

Strid om kvotsystemen

Vilka åtgärder som krävs för att nå ett hållbart fiske är omdiskuterat, inte minst bland forskare. Sebastian Linke beskriver det som att systemet med individuella säljbara fiskekvoter har blivit en het fråga inom såväl forskningen som politiken. Vissa forskare, i synnerhet nationalekonomer, vill se en utvidgning av systemet med säljbara kvoter. Andra, i synnerhet samhällsvetare, varnar för de negativa konsekvenserna för kustsamhällena.

Sverige har delvis infört ett system med individuella, säljbara kvoter medan våra grannländer Island, Norge och Danmark har infört systemet mer fullt ut.

− Där ser vi tydligt att systemet med individuella säljbara kvoter hotar det lokala fisket. I Danmark har vi sett att hälften av de lokala fiskehamnarna hade försvunnit bara fem år efter systemet infördes, säger Sebastian Linke.

Vi behöver en fiskeförvaltning som inkluderar kustkommunernas intressen och lyssnar på dem som faktiskt påverkas av besluten

Han lyfter fram ett system med regionala eller kommunala kvoter som möjligt alternativ om man vill gynna kustfiskesamhällena.

− Genom ett sådant system knyts fisken till kommunen där den lever. Då förblir den en lokal resurs istället för att fiskas upp av stora företag som inte ger någonting tillbaka till lokalsamhället, säger han.

Han förklarar att frågan om hur fiskekvoterna fördelas till syvende och sist handlar om hur politiker hanterar våra gemensamma resurser.

− Vill vi att den här resursen ska säljas på och styras av marknaden eller vill vi att den ska kunna används på ett sätt som gynnar människor kollektivt? Frågan är också vem vi tycker bör fatta beslut om detta, säger Sebastian Linke.

Hållbart räkfiske

Sebastian Linke pekar på fisket av siklöja i Norrbotten som ett exempel där social hållbarhet har vägts in som ett viktigt perspektiv i fiskförvaltningen. Där förvaltas fisket i samråd mellan Havs- och vattenmyndigheten och lokala fiskeorganisationer. Räkfisket i Kosterhavet förvaltas enligt en liknande modell.

− Det finns många sådana här exempel runt om i världen som visar att samförvaltning kan fungera, säger Sebastian Linke.

Ibland framställs det som att det småskaliga fisket vore dödsdömt, men så måste det inte vara, menar han.

− Huruvida det kustnära fisket ska gynnas i framtiden är en politisk fråga. Det är fel att framställa det som att det bara finns en väg att gå.