Viktigt att minska antalet myggor i städerna

I Kina har djurmarknaderna öppnat igen efter att ha varit stängda sedan utbrottet av det nya coronaviruset. Mycket tyder på att det var vid just en sådan marknad som viruset tog steget över till människor. Varför förbjuds inte djurhållning i storstäderna?

Att människor håller grisar, höns och andra djur inne i städer kan innebära en allvarlig smittorisk, men att förbjuda djuren skulle inte fungera, tror Johanna Lindahl, forskare inom veterinärmedicinsk epidemiologi vid Uppsala universitet.

− För många är beroende av djuren för sin försörjning. Man har investerat i en gris i stället för att ha pengarna på banken, säger hon.

Eftersom djuren fyller en så pass viktig funktion riskerar ett förbud att leda till en växande svart marknad där djur ändå hålls och säljs, fast i hemlighet, menar hon.

− Det skulle vara ännu värre ur smittskyddssynpunkt, om vi inte vet att de finns kan vi inte testa dem, säger hon.

Egentligen skulle Johanna Lindahl ha varit i Vietnam nu och avslutat sitt forskningsprojekt om hur virus sprids från djur till människor via ”citymygg”, alltså myggor som lever i städerna. På grund av covid-19 får den resan vänta några månader. Lite paradoxalt är det allt att just ett virus sätter stopp för projektet, men Johanna Lindahl är inte förvånad över att världen har fått en ny pandemi.

− Ju närmare djuren vi lever desto större är risken för att deras virus förs över till oss, säger hon.

Växande problem

Att vi har djurhållning inne i våra städer är inte nytt. Djuren har alltid haft en plats i stan, nära oss människor. Däremot växer problemet med smittspridning i takt med att våra städer blir större, förklarar Johanna Lindahl.

− Förr hade vi inte städer med åtta miljoner människor. Ju mer människor och djur vi har på samma yta, desto större är risken för överföring av virus, säger hon.

I drygt fyra år har hon och hennes forskarkollegor undersökt kopplingen mellan urban djurhållning och vektorburna sjukdomar i två asiatiska städer: Guwahati i Indien och Hanoi i Vietnam. Under projektet har de både tagit prover för att se vilka virus som finns hos djuren och myggorna, och undersökt hur smittspridningen kan begränsas.

Proverna från djuren visade till exempel att Japansk encefalit var spritt i Guwahati. Det är en allvarlig sjukdom med hög dödlighet för människor. I Hanoi pågick ett stort utbrott av denguefeber när forskarna tog sina prover, men de fann också oväntat att det fanns en spridning av tre olika denguevirus samtidigt, inte bara ett.

− Vi hade inte heller förväntat oss att vi skulle hitta så mycket antikroppar mot Japansk encefalit hos både grisar och hundar runt Hanoi. Att de här sjukdomarna finns hos djuren innebär en stor risk för att även människor i närheten av djuren ska smittas, säger Johanna Lindahl.

Hotell för grisar

Ett sätt att minska risken för smitta från djur till människor är att öka avståndet mellan oss och djuren. I Sverige försvann till exempel Malaria när djuren började hållas i separata byggnader i stället för i våra hem och vi började bo färre människor tillsammans. I vissa asiatiska städer har det genomförts satsningar för att minska närheten mellan människor och djur, med varierande resultat. Johanna Lindahl berättar till exempel om grishotell, gårdar utanför städerna där stadsbor kan ha sina grisar.

− Ibland har det fungerat, ibland inte, säger hon.

Eftersom det går trögt att begränsa eller förändra djurhållningen i städerna kan man i stället rikta in sig på att försöka hålla nere mängden myggor, förklarar hon. Det är nämligen just via myggor som många virus sprids till människor.

− Myggan som har stuckit grisen kanske även sticker dig, säger Johanna Lindahl.

Ju närmare djuren vi lever desto större är risken för att deras virus förs över till oss

För att begränsa mängden mygg är det på samhällsnivå till exempel viktigt att hålla rent så att det inte bildas skräpsamlingar med stillastående vatten där myggorna kan lägga ägg. Även djurägarna kan motverka smittspridningen genom att förbättra rutinerna för renhållning. I en del av sitt forskningsprojekt har Johanna Lindahl försökt att ta redan på hur man bäst når fram till stadsbor med information om vad de kan göra för att hindra smitta. Forskarna har genomfört en omfattande informationskampanj i sociala medier och ska studera vilket genomslag den har haft.

− Det behövs mer forskning om hur vi kan öka effekten av sådan här information. Vi vet att många har en hel del kunskap om vad de kan göra, men det betyder inte att de faktiskt gör det, säger Johanna Lindahl.

Hon drar en parallell till den svenska Folkhälsomyndighetens informationskampanj om handtvättning och social distansering i samband med coronapandemin.

− Kampanjen syns överallt. Myndigheten utgår från att det inte räcker att informera en gång utan att vi behöver påminnelser för att vi ska förändra våra beteenden. Det är något man ofta misslyckas med att åstadkomma i olika utvecklingsprojekt, säger hon.

Risk för nya virus i Sverige

I och med det nya coronaviruset är det uppenbart att risken för smitta i en del av världen också angår de som lever på andra sidan jorden.

Globaliseringen innebär att människor reser och tar med sig sjukdomar. Under det senaste decenniet har det registrerats omkring 100 till drygt 200 fall per år av denguefeber i Sverige. Vi har även sett några fall av japansk encefalit. Det rör sig då om människor som har blivit smittade utomlands. Samtidigt som virusen blir vanligare här innebär klimatförändringarna en ökad risk för att myggorna som sprider sjukdomarna ska etablera sig i Europa, menar Johanna Lindahl.

− Det är stor risk att vi får de här vektorburna sjukdomarna till Sverige. Det är något vi är oroliga för på sikt. Om vi får in både myggorna och virusen är det jättesvårt att skydda sig, säger hon.

Hon hoppas att deras projekt ska bidra till ökat fokus på problemen med urban djurhållning och urbana djurmarknader.

− Detta är inget vi kommer bli av med men djurhållningen i städerna måste inte se ut som i dag, säger hon.