Vattnets vindlande historia genom det svenska landskapet

Det är hög tid för oss att ta sumpmarken till våra hjärtan. Det är Bo Landins budskap i boken ”Vatten – Land”.
– I vårt språk och i vår kultur har vi sett ner på våtmarker, vi hör aldrig någon utbrista ”jag älskar sumpmarker”. Men vi borde alla säga det, artrikedomen är fantastisk, sumpskogen är vår svenska regnskog, den gör nytta för både klimat och ekosystem.

Sverige är ett rikt land, vi har fler sjöar och vattendrag än Finland, de tusen sjöarnas land. Men i många år har vi vanskött våra vatten, säger biologen, författaren och naturfilmaren Bo Landin när Extrakt når honom i hans hem i Utah, USA. Han menar att vi nu börjar förstå konsekvenserna av denna vanskötsel.

Sedan hans filmer om försurning kom på 1980-talet har våtmarksfrågan fått en helt annan aktualitet; kunskapen har ökat, men framför allt har klimatfrågan seglat upp som den kanske viktigaste samhällsutmaningen. Våtmarkernas betydelse för klimat och biologisk mångfald har synliggjorts, men flera hundra år av utdikning av våtmarker, sjöar som sänkts och vattendrag som har styrts om återställs inte i en handvändning.

– Jag kunde inte tänka mig att jag skulle se unga människor agera för våtmarker i dag precis som vi unga fältbiologer agerade på 1970-talet i frågor kring de sista fria älvarna och resursanvändning. Det är fantastiskt att se en våtmarksrörelse växa fram. Nu gäller det bara att fler förstår varför, och att samhällets företrädare inte sätter sig på sina höga hästar och avfärdar budskapet i de här aktionerna.

Sumpmarkerna i kulturen

Bo Landins och Lennart Henriksons bok ”Vatten – Land”, som kom i höstas, är en berättelse om vattnets vindlande historia genom det svenska landskapet, om all kraft som lagts på att sänka sjöar och dika ut mossar och kärr för att gynna jord- och skogsbruk, räta ut åar och på att tämja forsar för kraft till industrin. Boken handlar också om vattnets betydelse i vår kultur, om sumpmarkernas negativa klang i folktron och litteraturen.

Bo Landin menar att vi använder ord som ger våtmarker dåligt rykte när vi vill säga något negativt och hotfullt. Det amerikanska uttrycket quagmire används om du står inför ett närmast olösligt problem, men betyder egentligen träsk. På svenska använder vi ordet moras (egentligen träsk) om riktigt eländiga förhållanden, när något är som ett träsk, sumpaktigt eller farligt.

Vi ger myrar, kärr och mossar karaktärer som berättar om opålitlighet och oreda. Vårt språk bidrar till en negativ syn på våtmarker och sumpmarker. De representerar det vi inte vill ha och så har de varit i hundratals år. Det har inget med ekologi eller naturresurser att göra.

Sågs som ett hot

Utdikningen i det svenska landskapet började i större skala under Gustav Vasa på 1500-talet, men det var under missväxtåren på 1860-talet som torrläggningen av våtmarkerna verkligen tog fart. Det var ett sätt att snabbt skapa mer jordbruksmark för att ”bromsa de ungas flykt till Nordamerika”, som Skogsvårdsstyrelsens ordförande på den tiden uttryckte det.

Ett halvt sekel senare beskrevs sumpmarkernas utbredning som ett hot mot både kultur och värdefull skogsmark, som en källa till ond bråd död, i riksdagen. ”Försumpningen” sågs som ett hot och staten mobiliserade, som Bo Landin skriver. På 1950-talet när skogsbruket rationaliserades var det skogarna som dikades ut i hög takt.

Selma Lagerlöf stred för Tåkern

Enligt en färsk studie har över en miljon kilometer diken grävts runtom i Sverige, det motsvarar över 20 varv runt jorden. Av ursprungligen 12 miljoner hektar våtmark finns i dag drygt 9 miljoner hektar kvar. Mer än hälften av de våtmarker som återstår hotas av förstörd vattenförsörjning. Bara 40 procent av vattnet i svenska vattendrag rinner i sina ursprungliga fåror och 5 procent av vattnet är opåverkat av människan.

I människans kamp mot naturen är det vattnet som fått ta den stora smällen, menar Bo Landin. Det återspeglar sig även i litteraturen, men det är också där de kritiska rösterna hittas.

I ”Gösta Berlings saga” lät Selma Lagerlöf vårfloden representera hotet mot bygden, men i början av 1900-talet kliver hon fram som miljökämpe och tar strid för de hotade sjöarna, när hon i ”Nils Holgersons underbara resa” kritiserar planerna på att sänka sjön Tåkern för att skapa mer jordbruksmark. Harry Martinsson gav röst åt arbetarna som slet hårt på mossarna, men lyfte även de naturvärden han också såg.

– Vilhelm Moberg hade ett annat perspektiv när han skrev om strejken på Strängshults torvmosse. Alla de som slet så hårt på mossarna i Småland, de tjänade några kronor men mest var det ett helvete, säger Bo Landin.

Bättre skydd förr

I Sverige användes förr i tiden begreppet kungsådra, en tredjedel av älven, i dess mitt, där älvens naturliga flöde skulle skyddas och där man inte fick fiska eller hindra vattnets flöde. Men i takt med industrialiseringen och utbyggnaden av vattenkraften förpassades kungsådran och skyddet av den till historien.

I dag har vår kunskap ökat, men energibehovet är samtidigt större än någonsin. Det har fått politiken att efterlysa förenklade miljötillståndsprocesser för vattenkraft, något Bo Landin är mycket kritisk till.

– När vi industrialiserade älvarna och gjorde om dem från ekosystem till energisystem bortsåg vi från det fina med kungsådran som kungar i alla tider värnat av ekonomiska skäl, för att fisken skulle få vandra fritt och fisket skulle kunna fortgå.

Vi har i dag god kunskap om våtmarkernas och de fria vattendragens betydelse, men Bo Landin konstaterar med viss frustration att det från såväl politiken som forskningen ofta talas om ytterligare kunskapsbehov innan man beslutar om åtgärder.

– Forskarna som håller på med våtmarker och vatten kommer fram till nya saker som gör det lättare att nå olika mål. Men jag har ändå sett att man kan få saker att hända lite fortare.

Bo Landin kallar, lite uppgivet, sina tv-program för ”en elektronisk brakskit”, som susar förbi och sedan är borta. De böcker han har skrivit har visat sig få ett djupare genomslag, till exempel hans bok ”Om träd kunde gråta”, om markförsurningens katastrofala effekt på vatten och skog.

– Jag tror att böcker har ett annat värde än filmer och flyktiga nyhetsreportage, när människor kan läsa i lugn och ro sjunker innehållet in på ett annat sätt. Hos forskare och politiker saknar jag ofta den emotionella delen, att våga känna och uttrycka det. Det kan leda till bättre forskning och bättre politiska beslut.