Vattenbrist – då anlade grannarna en våtmark

Runt om i Sverige håller gamla våtmarker på att återskapas, men att få dem på plats kan vara en kamp. Extrakt har gjort nedslag hos föreningen Aquabrava på Gotland och i östgötska Fisklösemossen.

När Eva Frölander tittar ut genom fönstret ser hon bort till sin våtmark, som hon kallar ”Madammen”. Den anlades år 2005 och tillsammans med andra våtmarker i närheten bildar den ett system som håller kvar regnvatten och höjer grundvattennivån.

Här, i Gammelgarn på östra Gotland, är vattenbristen påtaglig. När Eva Frölander pratar om vattenbrist handlar det inte om att inte kunna fylla poolen eller vattna gräsmattan. Det handlar om att inte kunna använda toaletten, om att behöva åka hem till andra för att tvätta sina kläder och om att hämta vatten i dunkar när det inte kommer något ur kranen.

− Det blir fortfarande vattenbrist på somrarna men problemen börjar inte lika tidigt längre tack vare våtmarkerna och vattnet kommer tillbaka snabbare på hösten, säger hon.

Kräver envishet

År 2003 startade Eva Frölander och hennes grannar en studiecirkel för att lära sig mer om hur våtmarker kan bidra till säkrare dricksvattenförsörjning. Sedan dess har de drivit flera våtmarksprojekt genom sin förening Aquabrava.

Eva Frölander berättar att det har krävts en del jädrar anamma. Krångliga ansökningsprocesser och snåriga regler får många som vill anlägga eller återskapa en våtmark att ge upp längs vägen, tror hon.

− Det är lite som att lägga ett sådant där barnpussel, som är som en låda, där olika former ska passas in i rätt hål.

Karin Åkerlund, våtmarkssamordnare på Länsstyrelsen Gotland, håller med om att reglerna och ansökningsprocesserna är krångliga. I praktiken behöver små aktörer, som privata markägare, ofta mycket stöttning från både kommunen och Länsstyrelsen för att få rätt tillstånd, menar hon.

I dagsläget sitter Länsstyrelsen Gotland med över 30 intresseanmälningar från privata markägare som vill restaurera eller anlägga våtmark.

− Det är vi jätteglada för, men det tar så klart tid med prövningarna, säger hon.

Om vi ska få fler våtmarker behöver ansökningsprocessen förenklas, tror hon. Hon tillägger att de ekonomiska bidragen som finns att söka inte är särskilt tillgängliga för privata markägare. LONA-bidraget, från regeringen, får till exempel bara sökas av kommuner. Vissa kommuner tar emot intresseanmälningar från privatpersoner men en del små kommuner har inte de resurser som krävs för att hantera intresseanmälningar och då blir bidraget i praktiken osökbart för privatpersoner.

Nästan alla våtmarker försvann

Karin Åkerlund berättar att bara fem procent av våtmarkerna på Gotland är helt orörda. Utdikningarna på ön började omkring år 1820.

Målet var att få mer odlingsbar mark och bättre utdelning från skogsbruket i en tid då många hade svårt att försörja sig och sina familjer.

Medan Eva Frölander och hennes grannar kämpar för att få göra våtmark finns så klart markägare som tvärtom är angelägna om att få ha kvar sina diken.

För en lantbrukare kan det innebära stora ekonomiska förluster att göra våtmark på någon av sina åkrar.

Karin Åkerlund tror inte heller att det är aktuellt i så stor utsträckning. Åkermarken behövs, konstaterar hon, men om man vill återskapa våtmarker i jordbrukslandskap tror hon att det kommer krävas någon typ av markersättning för att öka incitamenten hos lantbrukarna. Hon konstaterar att motsvarande ersättningar redan finns inom skogsbruket.

Fisklösemossen – ett lyckat exempel

I många fall då våtmarker återskapas i Sverige utförs arbetet under ledning av Länsstyrelserna och våtmarkerna ligger i naturreservat. Arbetet i Fisklösemossen i Östergötland är ett typexempel. Området blev naturreservat år 2018 och sedan påbörjades arbetet med att fylla igen det dike som löpte tvärs igenom våtmarken. Diket hade sannolikt grävts under mitten av 1900-talet, då mest skogsdikning gjordes.

− Antagligen grävdes det för att man ville ha mer skog. Produktiviteten i skogsbruket skulle öka, men så har det inte blivit. Myrmarkerna har växt igen men det har inte blivit produktionsskog, säger Ellen Hultman, våtmarkssamordnare vid Länsstyrelsen Östergötland.

Hon tycker att 1800-talets satsningar på dikning, åtminstone inom skogsbruket, får ses som ett uttryck för en övertro på människans förmåga att tygla naturen.

− När jag pekar ut områden som skulle kunna vara intressanta att återställa är skogsförvaltarna förvånansvärt ofta positiva. Jag får höra att de ändå aldrig mer vill gå in där och försöka avverka eller plantera. Det är i regel väldigt svårt att ta sig fram med skogsmaskinerna.

Om markägaren motsätter sig våtmark går det inte att komma vidare, och även om våtmarken ligger i ett naturreservat är det ofta någon markägare utanför området som påverkas, konstaterar Ellen Hultman. Så var det i Fisklösemossen. För att resultatet skulle bli bra behövde en angränsande markägare godkänna att en del av våtmarken hamnade hos dem.

− Sådant kan skapa problem men i det här fallet var det Svenska kyrkan som ägde marken och de har själva mål att leva upp till så de var positiva.

Utgår från gamla kartor

Ellen Hultman visar bilder på Fisklösemossen innan och efter att diket togs bort. På förebilderna går diket som en smal korridor genom en ung blandskog. På efterbilderna har vattnet svämmat över och dränkt marken.

För att veta hur olika ingrepp i ett dike kommer att påverka det omgivande området gör hon, under förarbetet, simuleringar i ett dataprogram. Där kan hon se hur vattnet kommer att flyta ut eller hur markfukten ökar, beroende på var man fyller igen diket. Hon utgår från gamla kartor, från innan diket fanns, och försöker nå ett resultat som liknar det. 

Att planera för våtmarken i Fisklösemossen och ordna alla tillstånd tog omkring ett år. Ofta tar det längre tid. Det kan ta uppåt två-tre år eller mer när det krävs fler olika tillstånd, berättar Ellen Hultman. När grävmaskinen väl rullar fram går det klart snabbare.

− Grävarbetet tog bara fyra dagar. Visst behöver vi lite tid att planera för att få bästa möjliga resultat, men jag tycker att den juridiska processen borde kunna snabbas upp.

I Fisklösemossen fylldes diket bland annat igen av den sten som en gång hade grävts upp och genom att stockar stacks ner som en palissad i diket. Det är inte bara själva markarbetet vid restaureringen som går snabbt utan resultatet kommer också nästan omedelbart.

− Man kan komma tillbaka dagen efter och se hur det blev, säger Ellen Hultman.

Återställer naturen

Målet med restaureringen i Fisklösemossen var att återställa naturen, stärka den biologiska mångfalden, öka markens kapacitet att lagra koldioxid och minska risken för torka.

På östra Gotland ser Eva Frölander att deras våtmarker inte bara har bidragit till säkrare dricksvattenförsörjning.

− Det har blivit större artrikedom och många uppskattar att promenera i området och titta på fåglar, säger hon.

Hon konstaterar att det inte finns så många studier som visar effekterna av våtmarksetablering. Detta lyfter även Naturvårdsverket fram som ett problem. Eva Frölander uppmanar markägare att kartlägga såväl arter som vattennivåer 5-10 år innan man anlägger en våtmark och minst lika lång tid efter, gärna i samarbete med forskare, för att sedan kunna visa hur effekterna blev.

En utmaning som Eva Frölander och grannarna står inför just nu är att det krävs insatser för att hålla våtmarkerna öppna. Inom Aquabrava ser man att våtmarkerna som anlades för 10-20 år sedan riskerar att växa igen om inget görs.

I dagsläget finns det inget statligt ekonomiskt stöd för skötsel och underhåll av våtmarker. Från föreningen hoppas man nu i stället på medel för att kunna restaurera våtmarkerna. De har alltså tagit sig an en ny rond i våtmarksbyråkratin.

− Tänk dig att du sätter på kranen hemma, och så kommer det inget vatten. Där finns vår motivation, säger hon.