Sverige är sist ut av alla nordiska grannländer med en kvinnlig regeringschef, trots att det har det gått 100 år sedan svenska kvinnor fick rösträtt. Hur blev det så?

– Det kan ju verka märkligt att Sverige är så sent ute. Inte minst eftersom den svenska riksdagen länge varit ett av de parlamenten i världen med jämnast könsfördelning, säger Magnus Blomgren, docent i statsvetenskap vid Umeå universitet, och fortsätter.

– Samtidigt präglas samhället av manliga maktstrukturer, de politiska partierna är inget undantag och det påverkar möjligheten för kvinnor att ta sig fram även i politiken, säger han.

Men i detta avseende skiljer Sverige sig inte från de nordiska grannländerna och det är därför ingen tydlig anledning att vara senare ute än andra. Magnus Blomgren tror att det i viss utsträckning är tillfälligheter som ligger till grund för Sveriges del.

–  Exempelvis skulle läget med all sannolikhet sett annorlunda ut om inte utrikesministern Anna Lindh mördats 2003, säger han.

Magnus Blomgren tror inte att det faktum att statsministern är kvinna kommer att påverka den politik som regeringen kommer att bedriva.

– Däremot har det troligen en stor symbolisk betydelse. I förlängningen utmanar det de maktstrukturer som präglar vårt samhälle, genom att visa att kvinnor inte har sämre möjligheter att leda vårt land än vad män har, säger han i ett pressmeddelande.