Väcker igenvuxna betesmarker till liv

I en backe med granar, brännässlor och hallonsnår får Emil V. Nilsson syn på en ensam kattfot. Det blir början på en restaurering av en igenvuxen betesmark – inte av längtan efter det traditionella jordbrukslivet, utan för att väcka ängs- och hagmarksarter till liv innan det är för sent. En räddningsaktion.

Boken Rävbacken är en lovsång till alla de arter som är beroende av de traditionellt brukade gräsmarkerna. Biologen Emil V. Nilsson berättar hur han tillsammans med familj och grannar skapar förutsättningar för liv i en igenvuxen ängsmark i Uppland. Med pedagogiska utflykter om ormbunkens fortplantning, svamparnas livscykel och den biologiska mångfaldens betydelse i ett förändrat klimat berättar han om jordbrukets betydelse för den artrikedom som är på väg att gå förlorad.

– Man säger ibland att man behöver odla för att få kontakt med jorden och förstå var maten kommer ifrån. Det är säkert så, men det här är också ett väldigt bra sätt att få den kontakten. Det låter kanske flummigt, men det är viktigt i dagens skärmvärld att förstå var alla levande organismer har sitt ursprung och vad de betyder för oss, säger Emil V. Nilsson.

Skulle bara röja

Till vardags är han redaktör för Svensk Botanisk Tidskrift, med en bakgrund inom växtekologi. Att det var just jordbrukslandskapets rika växtlighet som väckte hans intresse för den igenvuxna marken i närheten av hemmet i Uppland är inte konstigt.

Det som först mötte honom, brännässlor, hundkex och hallonsnår, är tydliga tecken på att marken får för mycket näring från åkrarna i omgivningen; några få näringsälskande växter har snabbt trängt undan mångfalden av vilda ängsmarker. Men hur mycket av ängens artrikedom fanns det kvar därunder? Kanske orkidérester?

– Först skulle vi bara röja upp lite, kanske fälla några träd för ved. Det här är liksom ett vardagslandskap, inget naturreservat. Här gör inte kommun eller länsstyrelse några insatser. Både jag och min fru är biologer och vi flyttade hit för att vi ville göra något positivt för den biologiska mångfalden, säger Emil V. Nilsson.

Art efter art hittar tillbaka

I över 80 år hade Rävbacken, den gamla betesmark som givit namn åt boken, vuxit igen när deras räddningsaktion drar igång. I maj, en månad efter att granar tagits ner och marken bränts lyser några gullvivor gult mot den svartbrända jorden. I boken om Rävbacken beskriver han art efter art som hittar tillbaka till den länge bortglömda betesmarken: solvända, stare, kornknarr, nattviol, sälgsandbi…

Kattfoten, som minskar kraftigt i södra Sverige, är lika efterlängtad den. När Rävbackens enda kattfotsplanta tynar bort en torr, varm sommar är Emil V. Nilsson där och vattnar den.

– När det handlar om restaurering är det ju efter tio år och mer som det riktigt ska rocka loss. Vi väntar fortfarande på att hela området ska fyllas med nytt liv. Än så länge är det mest i kanterna som vi ser de nya arterna.

Historisk blick på den biologiska mångfalden

Men boken om Rävbacken handlar inte bara om situationen för pollinerare, ängsväxter och fåglar här och nu. Emil V. Nilsson vill visa hur arterna vi i dag är på väg att förlora faktiskt har uppstått – och det är en lång historia. Fjärilarnas historia börjar för 30 miljoner år sedan, mammutarna vandrade till Europa för tre miljoner år sedan och först för 6 000 år sedan kom jordbrukarna till Skandinavien.

– Jag vill visa den evolutionära bakgrunden till att naturen här ser ut som den gör. Det är inget som råkar vara här, det går väldigt djupt och långt bak i tiden.

– För mig ger det en vördnad för biologisk mångfald. Det handlar inte bara om ekosystemtjänster, vad mångfalden gör för oss, utan också om en förståelse för att det här är inget som går att återskapa. När det väl är borta så är det över.

De öppna betesmarkerna är urgamla ekosystem med arter som under miljontals år anpassat sig för att överleva på marker som betades av vilda, stora gräsätare. Senare var det människan som öppnade upp landskapet, med kornas hjälp.

– Vi är en nyckelart för ängar och naturbetesmarker i Sverige, men vi får inte glömma korna. Deras matsmältningssystem är väldigt lika visenternas. Korna spelar en väldigt viktig roll i Rävbacken, och de är hur fina som helst. Snart kommer vi höra dem råma här.

Innan korna släpps på bete i Rävbacken ska blommorna få en chans att sätta frö. På så sätt skapas de bästa förutsättningarna för blommorna, men det är också så man traditionellt har brukat marken – höet skördas efter blomning, sedan är det kornas tur.

– Det är ju bara på hobbynivå man kan hålla på så i dag, fem kor som går och betar på lite olika marker. Vi får en natur som annars bara finns i naturreservaten. Men även om det ser bra ut i våra naturreservat så är det i princip en biologisk öken runtomkring. Då kommer arter dö ut till slut, det tar bara längre tid.

Hoppas på en folkrörelse

Restaureringen av Rävbacken har påverkat Emil V. Nilsson på flera plan. När han går över markerna känner han sig både rotad och stolt. Samtidigt uttrycker han en besvikelse över vilken riktning akademin har tagit, han menar att universiteten i Sverige i dag inte vet hur det går för mångfalden i stort.

– Förlusten av biologisk mångfald har accelererat enormt sedan 1850-talet, i dag har vi bara 4 procent av naturbetesmarken kvar och några promille av ängarna som fanns då. Nu ser det ovanligt mörkt ut på nationell nivå, många naturvårdsåtgärder kan inte längre göras på grund av budgetminskningar. På EU-nivå känns det mer hoppfullt. Österrike till exempel visar att det går att ha en helt annan jordbrukspolitik, med ett levande småskaligt jordbruk.

För honom själv och familjen har restaureringen av betesmarkerna gett mersmak och en förhoppning är att det smittar av sig till fler. Det händer en del, intresset för slåtterkurser som har hållits på markerna har varit stort, men det går långsamt.

– Kanske ser vi starten på en folkrörelse, att rädda den här typen av marker. Just nu har samhället har tagit bort sin hand, men vi medborgare kan gå före politiken. Vi har absolut fått mersmak, det är fint att känna att vi gör en skillnad i vår lilla del av landskapet.