Tyst om riskerna med koldioxidinfångning

Infångning av koldioxid framstår som en attraktiv lösning för att begränsa mängden koldioxid i atmosfären. Nu varnar forskare för att en överdrivet optimistisk syn på tekniken kan leda till att risker inte debatteras.

Allt fler kommuner räknar med infångning och lagring av koldioxid (CCS) som en pusselbit i sitt klimatarbete. Alexander Olsson, forskare vid Södertörns högskola, ser en risk att det finns en övertro på tekniken. Han och kollegor inom fältet har bland annat studerat hur CCS-visionerna har förändrat klimatarbetet i Stockholm.

Från att helt ha fokuserat på att nå klimatmålen genom att minska utsläppen ser forskarna att politikerna i kommunstyrelsen i större utsträckning har blivit beredda att acceptera vissa utsläpp, med hänvisning till satsningarna på CCS.

− Kommunen lägger mycket resurser på den här nya tekniken, på bekostnad av andra möjliga klimatåtgärder, säger Alexander Olsson.

Han tar synen på koldioxidutsläppen från avfallsförbränning som exempel. I Stockholm, liksom i många andra storstadskommuner, kommer en stor del av koldioxidutsläppen från just förbränning av avfall.

− Kommunpolitikerna beskriver de här utsläppen som i princip omöjliga att minska. Det finns till och med långt gångna planer på att investera i en ny avfallsförbränningsanläggning i Stockholm, vilket skulle vara förknippat med stora utsläpp. Om en sådan anläggning byggs låser staden in sig i den här typen av avfallshantering i 15-20 år framöver, i stället för att undersöka alternativ som kan minska koldioxidutsläppen.

Sådana alternativ finns menar Alexander Olsson, men att minska utsläppen har blivit en het potatis, inte minst kopplat till trafiken, som är en annan stor utsläppspost i Stockholm.

− CCS har blivit något som politikerna kan enas kring över partigränserna, säger han.

Han tillägger att arbetet mot minskade utsläpp i regel kräver att människor gör uppoffringar och ändrar sina vanor medan CCS-tekniken öppnar för att vi kanske kan fortsätta leva ungefär som nu och ändå nå nettonoll koldioxidutsläpp. När arbetet med utsläppsminskningar ställs emot CCS framstår helt enkelt CCS som en mer attraktiv väg att gå, konstaterar han.

”Riskerar att missa klimatmålen”

Alexander Olsson betonar att han inte är emot infångning och lagring av koldioxid som en metod i klimatarbetet.

− Så som utvecklingen ser ut kommer vi behöva den här tekniken. Utsläppen i världen ökar ju i stället för att minska, men det är fortfarande mycket som är osäkert med CCS. Om vi satsar stort på den här tekniken och den sedan inte klarar att leva upp till förhoppningarna är risken att vi missar klimatmålen.

En osäkerhet som Alexander Olsson lyfter fram inom CCS är att själva processen där koldioxiden pumpas in i berggrunden tar tid, vilket kan bli ett problem eftersom det är bråttom att få ner mängden kol i atmosfären.

− Det finns mycket lagringsutrymme i berggrunden, så det går rent teoretiskt att lagra stora mängder koldioxid, men man har sett att injektionshastigheten sätter gränser. Injektionen måste göras försiktigt för om trycket blir för högt kan berget spricka och koldioxiden läcka ut.

Eftersom inlagringstakten är begränsad tycker Alexander Olsson att det är värt att fråga sig hur tekniken egentligen bör användas för att vara till så stor klimatnytta som möjligt. Han varnar för synsättet där tekniken ses som ett alternativ till satsningar för att få ner utsläppen. 

− Klimatarbetet har i stor utsträckning börjat likna bokföring. Vi räknar på hur mycket vi kan öka utsläppen på olika poster om vi lyckas minska dem på andra, men egentligen har vi kanske inte råd att tänka så? Egentligen borde vi kanske bara minska mängden koldioxid i atmosfären på alla sätt vi kan?

Satsningar i flera kommuner

Stockholm är den kommun i Sverige som har kommit längst i arbetet med CCS, men det finns motsvarande satsningar i flera andra kommuner som Helsingborg, Växjö, Malmö och Umeå.

I Stockholm drivs CCS-verksamheten av energibolaget Stockholm Exergi. Redan år 2027 beräknar de vara i full gång med verksamheten och kommer då kunna fånga in 800 000 ton koldioxid per år.

Energimyndigheten beslutade nyligen att Sverige nationellt ska upphandla lagring av totalt ungefär två miljoner ton koldioxid per år. Upphandlingen ska inledas nu i höst och kommer visa vem det blir som framöver ska ta hand om vår infångade koldioxid.

Säkerhetsrisker debatteras inte

Alexander Olsson ser att den starka tron på CCS i Stockholm kan leda till problem i kommunens klimatarbete om det visar sig att tekniken inte kan leverera på det sätt som politikerna hoppas, men han ser också mer omedelbara risker med att det i princip inte finns någon opposition i relation till CCS-satsningarna. Till exempel ser han att säkerhetsriskerna som är förknippade med tekniken inte alls diskuteras.

I våras fick Stockholm Exergi godkänt i Mark- och miljödomstolen för att bygga en anläggning för mellanlagring av koldioxid i Hjorthagen, vid Värtahamnen.

− I Tyskland har det varit stora protester mot den typen av anläggningar men i Stockholm har det i princip inte varit någon debatt alls.

Ett krav för att Stockholm Exergi ska få bygga anläggningen i Hjorthagen är att företaget ska sätta upp en skärm som vid en eventuell olycka hindrar koldioxiden från att spridas till angränsande områden där människor kan befinna sig.

I ett sådant läge kommer koldioxiden först hålla en flytande form för att sedan omvandlas till gas och spridas i luften och ut till atmosfären. Hur lång tid det tar beror på vindarna men det bedöms kunna röra sig om någon timme. I stället för att läcka ut till närliggande områden, där människor kan skadas, är planen att koldioxiden med hjälp av skärmen ska rinna ut över vattnet, mot Lidingö.

− Jag menar inte att ifrågasätta ingenjörerna som har planerat och ritat den här anläggningen, men jag tycker att det är anmärkningsvärt att det inte har varit mer diskussion om säkerhetsfrågorna, säger Alexander Olsson.

”Har inte behandlats styvmoderligt”

Åsa Lindhagen, miljö- och klimatborgarråd i Stockholm stad, delar bilden att det inte har varit så mycket debatt kring säkerhetsfrågorna och att det kan bero på att det inte finns så mycket olika åsikter.

− Det är en viktig fråga forskarna lyfter. Ibland kan det finnas en poäng med att ha en stor offentlig debatt där man vänder och vrider på saker, men det är inte så att säkerhetsfrågorna behandlas styvmoderligt bara för att det inte finns någon stor offentlig debatt utan de har granskats inom det juridiska systemet, säger hon och hänvisar till prövningen i Mark- och miljödomstolen.

När det gäller kritiken som handlar om att politikerna i Stockholm stad skulle ha dragit ner på takten i arbetet med att minska koldioxidutsläppen och skiftat fokus till CCS håller Åsa Lindhagen inte med.

− Det stämmer inte att de här delarna hänger ihop, säger hon.

Hon hänvisar till kommunens målsättning om att minska utsläppen till noll år 2040, frånkopplat koldioxidinfångningen. Vägen dit, framhåller hon, stakas ut i den nya klimathandlingsplanen som just nu är ute på remiss.

− Koldioxidinfångning är viktigt men något separat, och det allra viktigaste i klimatarbetet är att pressa utsläppen. Däremot är det en angelägen diskussion som lyfts i studien för vi ska inte använda CCS som smitväg. På inget sätt ska vi bidra till det i Stockholm utan vi ska ta vårt ansvar. Den här risken att CCS blir en smitväg är ju något som har diskuterats länge, inte minst inom miljörörelsen, och den diskussionen välkomnar vi.