Hur påverkar corona äldres vardagsresor och vad blir konsekvenserna ur ett hållbarhetsperspektiv? Det undersöker forskare i ett pågående projekt vid Karlstads universitet.

– Många undviker kollektivtrafiken nu. Frågan är om man vågar sig tillbaka efter pandemin, när kravet på social distansering upphör, säger Lars E Olsson, professor i psykologi.

Forskningsprojektet som undersöker äldres resvanor inleddes förra året, innan coronapandemin bröt ut. Nu har projektet blivit förlängt för att kunna fånga in hur pandemin påverkar resandet för personer som är 65 år eller äldre.

– Det ska bli väldigt spännande att följa resmönstren under den här perioden och se om pandemin får en bromsande effekt på det hållbara resandet, säger Lars E Olsson.

Färsk data från branschorganisationen Svensk kollektivtrafik visar att användandet av kollektivtrafiken har gått ner under pandemin och tydligast är nedgången i åldersgruppen 65-85 år. Det är främst bilen som ersätter kollektivtrafiken, men många uppger också att de har börjat cykla mer.

Lars E Olsson, professor i psykologi vid Karlstads universitet. Foto: Maria Obed

Inte läge att ställa bilen

Just nu, mitt i pandemin, är det knappast läge att försöka få äldre att ställa bilen, tycker Lars E Olsson. Generellt tror han att satsningar som syftar till att öka det hållbara resandet blir mest framgångsrika om de fokuserar på grupper som har goda förutsättningar att ställa om.

– Vi ska inte bannlysa bilen för de som bor längst ut på glesbygden eller för äldre som har svårt att gå till busshållplatsen, säger han.

Självklart ska kollektivtrafiken vara tillgänglighetsanpassad så att alla som vill eller behöver använda den har tillträde, men om man vill öka antalet som åker kollektivt eller cyklar i stället för att ta bilen är det effektivast att sikta in sig på dem som ganska lätt kan göra en sådan förändring, menar han.

I sin forskning fokuserar han på människors egna upplevelser av hur enkelt de tycker att det är att lösa resorna i vardagen.

– Det finns ett samband mellan det och hur nöjd man är med livet. Om resandet hämmar en i vardagen påverkar det livskvaliteten negativt. Det mönstret ser vi i alla åldersgrupper och det bekräftas även av forskning som gjorts i andra länder som Japan, Kanada och Holland, säger han.

I sin tidigare forskning har han bland annat undersökt resvanor hos barn och hos vuxna som arbetspendlar. Att han nu fokuserar på äldres resande beror på att det inte finns så mycket tidigare forskning, samtidigt som man ser att gruppen äldre växer och reser mer än tidigare generationer.

– De är mer mobila och har fler aktiviteter som de ska ta sig till, säger Lars E Olsson.

Han konstaterar att bilen har många fördelar som transportmedel.

– Du kan ta dig dit du vill, när du vill. Det är detta andra transportmedel har att tävla mot, säger han.

Olika förutsättningar i regionerna

För att fler ska ställa bilen krävs att människor upplever att vardagslivet är tillgängligt med andra transportmedel. Vilka möjligheter man har att erbjuda attraktiva alternativ skiljer sig stort från region till region.

– Utmaningarna ser naturligtvis helt olika ut på glesbygden jämfört med i storstäder. Det går inte att hitta en lösning för alla, säger Lars E Olsson.

Han tycker att det är viktigt att öka medvetenheten om att det uppstår målkonflikter som man måste ta ställning till i arbetet för ett hållbart transportsystem. Han tar kollektivtrafik i glesbygdsområden som exempel:

– Om vi vill ha en levande och tillgänglig landsbygd, ja då kanske vi måste ha kollektivtrafik, men ur miljöperspektiv vore det kanske bättre att folk tar bilen än att vi kör med nästan tomma bussar. Vi måste bestämma vad vi värderar högst, säger han.

Nya vanor under pandemin?

Att få fler att välja miljömässigt hållbara transportmedel handlar både om att se till att alternativen är bra och om att förändra vanor. På individnivå liknar Lars E Olsson det vid en trappa där första steget är att man hittar motivation till att göra förändringen. Om det finns ett alternativ, till exempel buss i stället för bil, är nästa steg att prova, och om det fungerar kanske bussresandet till slut blir en ny vana. Lars E Olsson beskriver detta som en kontinuerlig process som kan byta riktning. Om du bryter benet eller flyttar kanske du återgår till bilen och processen mot hållbart resande får börja om igen.

Och om du inte kan åka buss på ett år på grund av en pandemi – vad händer då?

– Vi har precis börjat med vår intervjustudie så vi vet inte än hur äldre själva upplever resandet under pandemin men det är helt klart så att äldre just nu inte åker kollektivt mer än i undantagsfall.