Plastskräp orsakar stora problem i naturen och forskare har särskilt varnat för hälsorisker kopplat till nanoplast. Det handlar om partiklar som är så små att de tas upp i blodet och sprids i kroppen. En ny studie ger lugnande besked, men visar samtidigt att det fortfarande är mycket vi inte vet om de små plastpartiklarna som tros finnas överallt omkring oss.

Forskare vid Lunds universitet visar i en ny studie att nedbrytningshastigheten kan vara snabbare för nanoplast än för större plastskräp. Orsaken är att UV-strålning spelar en roll i nedbrytningsprocessen, och strålningen tycks ha större effekt på mindre partiklar.

− Det beror på att partiklarna har så mycket yta i relation till sin massa. Det är en stor del av partiklarna som träffas av UV-strålarna, säger Tommy Cedervall, forskare i biokemi, och som leder projektet ”Miljöpåverkan av nanoplaster från nedbrutna vanliga plastartiklar”.

Mindre skador än befarat

Upptäckten att nanoplast verkar brytas ner snabbare än större plastpartikar är goda nyheter eftersom det skulle kunna innebära att plasten inte orsakar så stora skador som vi befarat, menar Tommy Cedervall.

Tommy Cedervall
Tommy Cedervall, forskare i biokemi vid Lunds universitet.

Vilka effekter nanoplast har i naturen och för oss människor har dock forskarvärlden än så länge inget rakt svar på, men det aktuella projektet vid Lunds universitet ger nya insikter. Forskarna har inte bara studerat nanoplastens nedbrytning utan också hur de små partiklarna påverkar levande organismer, zooplankton närmare bestämt.

Det är sedan tidigare känt att plast drar till sig kemikalier. Experter har varnat för att kemikalier i vår omgivning skulle kunna spridas via nanoplast och orsaka skada i och med att de små partiklarna kan gå genom kroppens membran. Nanoplast skulle därför kunna utgöra ett större hälsohot än mikroplast, som vi visserligen också får i oss men som inte sprids i kroppen på samma sätt.

Resultaten förvånade

Men den aktuella studien bekräftar inte den här teorin. Under projektet har forskarna testat att bryta ner flera olika typer av vanligt förekommande plast såsom polysteren från frigolit och plastlock, PLA från kaffepaket och PET från flaskor. I nästa steg utsatte forskarna zooplanktonen för partiklarna och resultatet överraskade. Det visade sig nämligen att ingen av plasterna påverkade zooplanktonen negativt. Den ena typen av plast, PLA, verkade rent av ha positiva effekter. De partiklarna ökade planktonens livslängd.

− Det gjorde oss väldigt förvånade, säger Tommy Cedervall.

Han tror att den ökade livslängden kan hänga samman med att nyttiga bakterier gärna växer på plastpartiklarna.

− Vi har i den här studien inte sett något som talar för att nanoplast skulle orsaka stora problem när det tas upp i zooplankton, säger Tommy Cedervall.

Han betonar att deras resultat i det här läget gäller just nanoplast och inte andra nanomaterial, som till exempel gummi.

− De partiklarna verkar ha lite andra effekter men det måste jag vänta med att kommentera.

Nyttigt med nanoplast?

Tommy Cedervall betonar att deras forskning har gjorts på zooplankton och inte på människor. Bakterierna som ser ut att kunna påverka plankton positivt kan ha helt andra effekter i människokroppen. Det kan också vara så att kemikalierna på partiklarna skapar större problem hos oss än hos plankton.

− Vi har tittat på det första steget i näringskedjan. Det ser ut som att det sker en ackumulering ju högre upp i näringskedjan man kommer. Det finns till exempel studier som visar att halterna av kemikalier är högre hos fiskar än hos plankton. Vår studie visar inte hur nanoplast påverkar människor. Det den däremot visar är att nanoplast inte verkar ha så negativa effekter som vi befarade – på plankton – och att nedbrytningen går snabbare än vi tidigare trodde.

Svårt att studera effekten på människor

För att ge svar på hur nanoplast påverkar människor behövs mer forskning om vilka långtidseffekter plastpartiklarna får i kroppen, menar Tommy Cedervall.

− Man behöver ta reda på vad som händer över tid om små partiklar lagras i organen. Det kan ju vara så att nedbrytningen inte fortsätter på samma sätt i kroppen som i naturen. Sådana studier är tidsödande och dyra, men jag tror att det behövs för att vi fullt ut ska förstå effekterna av nanoplast hos djur och människor, säger han.

Framöver hoppas han i första hand kunna fortsätta studera nedbrytningen av nanoplast genom att flytta ut experimenten från labbet.

− Vi vill testa nedbrytningen i solljus. Då kan vi lära oss mer om hur det faktiskt går till i naturen. Försvinner plasten helt och hur snabbt går det i så fall? Vi vill också titta närmre på bakterierna som verkar trivas på plasten.