Det går inte att dra alla fiskare över en kam. Ändå är det precis det som ofta görs i fiskeförvaltningen, menar Jonas Hentati-Sundberg vid Stockholm Resilience Centre. En ny kartläggning av de olika fiskestilarna i Östersjön kan förhoppningsvis leda till klokare förvaltning och ett mer hållbart fiske.

Hej Jonas Hentai Sundberg. Ni har nyligen presenterat en studie om olika fiskestilar i Östersjön. Vad har ni sett?
– I vår studie presenterar vi tre olika fiskestilar för Östersjön – storskaligt trålfiske, småskaligt skärgårdsfiske och kustnära fiske. Vi har definierat fiskestilarna efter det som fiskarna fiskar och vad det är som driver dem.

Varför är det bra att känna till de olika stilarna?
– Om man vet hur olika fiskare arbetar kan det ge en bättre fiskeförvaltning. Ett problem som finns idag är att man ofta utgår från att fiskare agerar på liknande sätt och har samma förutsättningar. Att i förvaltningen inte ta hänsyn till flera olika fiskestilar kan exempelvis leda till ökad utslagning av småskaligt fiske eller regelöverträdelser.

Kan du berätta mer om de tre olika stilarna ni identifierat?
– De som arbetar med storskaligt trålfiske är exempelvis mer ekonomiskt drivna. Många av dem har investerat väldigt mycket, de har redskap som kräver stora moderna båtar och de använder sig av den bästa tekniken för att lokalisera var fisken finns. De stannar därför aldrig på samma plats. De riktar in sig på den globala marknaden och fiskar i stora kvantiteter, på en tur kan de i Östersjön få upp till 500 ton fisk, framförallt skarpsill och strömming.

Jonas Hentati Sundberg, forskare Stockholm Resilience Centre.
Jonas Hentati -Sundberg Foto: Stockholms universitet

Skärgårdsfiskarna är mer traditionella, de har inte rört på sig och har haft sina egna fiskevatten. De har lärt sig att fiska på ett sätt och fortsätter fiska på det sättet. De är anpassade till en viss plats och de säsongsväxlingar i den fisktillgång som funnits. Det skiljer sig också i omfattning hur mycket fisk de tar upp, istället för 500 ton fisk per tur så kanske det rör sig om 2 ton per år.

Den tredje stilen, kustnära fiske, kan man säga är en kombination av de andra två. Denna stil finns i stora delar av Östersjön, och innehåller bland annat torskfiske med nät och laxfisket i södra Östersjön. Dessa fiskare har ofta kombinerat redskap och arter men har under de senaste åren blivit alltmer begränsade av regleringar i var, vad och hur de tillåts att fiska. Exempelvis är laxfisket i södra Östersjön idag i princip förbjudet, och speciella licenser krävs för att fiska en rad arter, till exempel torsk och ål.

Är det viktigt att det finns olika typer av fiskestilar?
– Att det finns en diversitet bland fiskestilarna skulle kunna göra ekosystemet mer stabilt. Tidigare, för ett antal decennier sedan, var fisket mer varierat. En fiskare fiskade exempelvis kanske torsk på våren och strömming på hösten. Men idag är alla fiskare specialiserade på en art, båt eller utrustning. Ett mer specialiserat system skulle kunna innebära en risk på sikt.

Hur då?
– Man förlorar en buffert för oväntade förändringar. Om alla fiskare i Östersjön fiskar torsk ett år då torskbeståndet är litet, finns risken att det till slut inte finns någon torsk kvar, och då får fisket lägga ner. Men om det finns fler fiskare som fiskar olika arter så blir det inte lika känsligt om torsken har ett dåligt år. Det är alltså ett sätt att försäkra sig mot oväntade förändringar i framtiden.

Hur ska man använda resultaten?
– Det är viktigt att förstå hur olika regler kommer att påverka olika typer av fiske, det vill säga att man kan förutse hur de olika fiskestilarna kan påverkas om man exempelvis höjer priser, ändrar regler eller förbjuder vissa fiskeredskap.

Jonas Hentati-Sundberg är doktorand på Stockholm Resilience Centre och har tillsammans med Wiebren Boonstra publicerat forskningsartikeln Classifying fishers’ behaviour. An invitation to fishing styles i den vetenskapliga tidskriften Fish and fisheries.