”Stora pengar satsas på våtmarker – utan tanke på uppföljning”

Runtom i Sverige restaureras våtmarker med förhoppningar om en ökad biologisk mångfald, kolinlagring för klimatet och minskad övergödning. Men vad vet vi egentligen om effekten av våtmarksrestaureringar?
– Vi ser att grundvattennivåerna ökar, något som också ger andra positiva effekter för miljön. Men i dag görs i princip ingen riktig uppföljning av våtmarksrestaureringar, så egentligen vet vi väldigt lite, säger Hjalmar Laudon, en av författarna bakom en ny kunskapsöversikt.

Kanske var det under den torra sommaren 2018, när vi drabbades av de stora skogsbränderna, som våtmarkernas betydelse gick upp för gemene man, tror Hjalmar Laudon, professor vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Då blev det tydligt att vi har för lite vatten i landskapet – torkan gjorde att risken för bränder blev stor, men det var också svårt att hitta tillräckligt med vatten för att släcka bränderna. Sedan dess har både nuvarande och förra regering satsat många hundra miljoner kronor på restaurering av dikade våtmarker.

– Den mest elementära mätningen man kan göra när man restaurerar en våtmark är att titta på konsekvensen på grundvattennivån, vad är den före respektive efter restaureringen. Våtmarker bidrar med väldigt många ekosystemtjänster men det är just grundvattnet som är grunden till dem, biodiversitet och kolinlagring beror på grundvattnet, säger Hjalmar Laudon.

Han är en av författarna bakom den nya forskningssammansställningen från Formas, en genomgång av aktuell forskning om hur grundvattennivåerna påverkas vid dränering och restaurering av våtmarker.

Få studier var användbara

Det svenska landskapet har dikats ut av människan under flera hundra år, främst för att skapa mer jordbruksmark och för en ökad skogsproduktion. Enligt en tidigare studie av Hjalmar Laudon och hans kollegor har det grävts över en miljon kilometer diken i Sverige. Torrläggningen har haft stora negativa effekter på klimatet, men också på den biologiska mångfalden och på vattenkvaliteten i sjöar och vattendrag.

I dag vet vi mer om våtmarkernas stora betydelse, men kunskapen om vad som händer när vi försöker restaurera dem är fortfarande begränsad. Av de över 11 000 vetenskapliga artiklar som Hjalmar Laudon och hans medförfattare granskade var det inte mer än drygt 40 som var relevanta för svenska förhållanden.

– Det är fascinerande hur många studier som vi först identifierade och hur få som var användbara. Jag häpnar över hur lite kunskap vi har om det här, samtidigt som utfästelserna om potentialen med återställning är enorma. Vissa forskare säger att om de torrlagda våtmarkerna återställdes skulle det minska klimatutsläppen motsvarande all biltrafik. Det är närmast befängt, det finns få studier som stödjer denna utfästelse och man har tagit kunskap från ett litet system och skalat upp det till hela landet med bristfällig vetenskaplig grund, säger Hjalmar Laudon.

Efterlyser bättre uppföljning

Han menar inte att samhället borde vänta in mer kunskap innan man återställer våtmarker, men efterlyser bättre uppföljningar av effekterna – och det kanske enklaste att titta på är just grundvattennivåerna.

– Det är ganska typiskt att dra igång stora program, det satsas jättemycket pengar på att återställa, utan att ha en tanke på riktig uppföljning. Om vi vill titta på vad konsekvenserna blir så måste vi veta hur det såg ut innan.

Våtmarkernas påverkan på grundvattnet och effekterna av det är en viktig fråga för en rad olika myndigheter: kolinlagring och biologisk mångfald för Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen, dricksvattenfrågan för SGU och övergödning och brunifiering av sjöar och vattendrag för Havs- och vattenmyndigheten. Det ger en bild av hur viktig våtmarksfrågan är, men också av hur splittrad den är.

– Det innebär att frågan lätt hamnar mellan stolarna, olika myndigheter har olika ingångsvinklar, men vem är huvudansvarig?

Finland längre fram

I genomgången av de internationella studierna om våtmarksrestaurering var Finland ett av länderna som utmärkte sig. Där skedde den huvudsakliga utdikningen senare än i Sverige, vilket innebar att man i större utsträckning hade maskiner till hjälp – dikena som grävts i Finland är generellt djupare och mer systematiskt grävda. Det man bland annat har gjort där är att titta på hur alternativ skogsskötsel med ett hyggesfritt skogsbruk påverkar våtmarker.

– Det är ett större miljöproblem där än det är här i Sverige. Man verkar ha kommit längre i diskussionen kring hur man ska hantera de gamla dikena och man har jobbat mer forskningsmässigt med frågan, säger Hjalmar Laudon.

Den främsta slutsatsen som han drar av forskningssammanställningen är att våtmarksrestaureringarna har betydelse, även om effekterna framför allt är lokala.

− Allt kommer tillbaka till den generella frågan, hur mycket vatten blev vi av med när vi dränerade landskapet och hur mycket kan vi få tillbaka om vi restaurerar? Genom att restaurera kan vi lokalt återställa grundvattennivåerna till något som liknar ursprungliga förhållanden, även om vi inte vet vad dessa var.