Att bilar och industriföretag orsakar koldioxidutsläpp har de flesta koll på. Men visste du att dikade våtmarker släpper ut lika mycket växthusgaser som landets alla personbilar? Extrakt har träffat forskaren som vill göra mossarna blöta igen.

Mitt på ett kalhygge står en hästkärra. På avstånd ser den övergiven ut, men det räcker att gå lite närmare för att höra hur den surrar. Ett virrvarr av svarta kablar ålar sig fram mellan nakna stubbar och rakt in i kärran. I själva verket är den allt annat än övergiven. Den är uppkopplad dygnet runt.

Forskningsstationen Skogaryd ligger strax utanför Vänersborg. Här övervakas markerna in i minsta detalj. Datan loggas så ofta som tio gånger i sekunden och informationen skickas direkt till en dator inuti den surrande hästkärran.

Torven bryts ner och omvandlas till koldioxid

Åsa Kasimir är forskare vid institutionen för geovetenskaper på Göteborgs universitet. Hon har specialiserat sig på utsläpp från dikade våtmarker. Faktum är att marker som denna står för en betydande del av landets koldioxidutsläpp. För att förklara hur det är möjligt sätter sig Åsa Kasimir på huk. Hon gräver med händerna i marken. Det översta lagret består av granbarr och ogräs, men det dröjer inte länge förrän händerna blir alldeles svarta.

– Det här kallas för torv. En del tycker att det ser ut som snus, men tittar man noga kan man se gamla växtrester, säger Åsa Kasimir.

Såväl orienterare som svampplockare undviker helst att klafsa i blöta mossmarker, men faktum är att torvmossarna gör stor klimatnytta – bara genom att vara. Här binds nämligen kol sedan tusentals år tillbaka. Torven består av gammal vitmossa och andra växtdelar som legat hoppressade ända sedan den senaste istiden. Sammanlagt handlar det om stora mängder koldioxid som därmed hindras från att läcka ut i atmosfären. Det finns bara en hake.

  • Våtmarksforskaren Åsa Kasimir har specialiserat sig på utsläpp från dikade våtmarker. Det har kallats för ett av klimatfrågans mest krångliga ämnesområden.
  • Den gamla hästkärran utgör hjärtat av försöksytan. All data från mätinstrumenten går in i kärran och skickas sedan direkt till datorerna på Göteborgs universitet.
  • I dag är dränering av våtmarker i princip förbjudet, men att underhålla befintliga diken är tillåtet. ”Helst skulle jag vilja att man förbjöd alltihop. Det skulle göra stor skillnad för utsläppen”, säger Åsa Kasimir.

Under svältåren på 1800-talet rådde stor brist på jordbruksmark i landet. Skogsägare fick därför statsbidrag för att gräva diken och dränera våtmarker. Tanken var att göra de tidigare så blöta markerna användbara för både jordbruk och skogsbruk, men när marken blev torr började torven att brytas ner och omvandlas till koldioxid. Det fick till följd att växthusgaserna, som tidigare legat i tryggt förvar, började sippra ut i atmosfären.

Lika mycket koldioxid som samtliga personbilar

I dag ger landets dikade våtmarker ifrån sig ungefär lika mycket koldioxidutsläpp som samtliga personbilar. Detta trots att de dikade våtmarkerna bara utgör 4 procent av landets totala skogsyta. Förutom koldioxid rör det sig också om metan och lustgas.

– Sverige skulle kunna minska en betydande del av utsläppen genom att täppa till dikena och göra mossarna blöta igen. Det är det forskningsprojektet handlar om. Vi ska också ta fram en handbok med olika tillvägagångssätt, säger Åsa Kasimir.

  • Under andra världskriget rådde energibrist. Då användes torkad torv som bränsle. I fredstid slutade man dock på grund av bristande lönsamhet.
  • Forskningsstationen har flera tekniker som ser till att alla instrument och kablar gör vad de ska.

  • På Skogaryd forskningsstation arbetar sex personer. De har också god hjälp av olika fältassistenter.
  • Åsa Kasimir dokumenterar vad som växer på försöksytan efter avverkningen. ”Det är bäst att fotografera, annars glömmer man”, säger hon.

Kalhygget vi befinner oss på bestod nyligen av granskog. Nu ska ytan delas upp i två delar. Den ena delen ska vara fortsatt dränerad. Den andra ska bli blöt och förvandlas till en så kallad våtmarksäng. Här är det tänkt att utsläppen ska minska drastiskt.

– I dag läcker den här marken ut 15 ton koldioxid per hektar. I våra modelleringar har vi sett att det går att få ner utsläppen till nära noll om marken görs blötare, säger Åsa Kasimir.

Det låter ganska enkelt. Det är det inte. Globalt läcker världens dränerade våtmarker så mycket som 2 miljarder ton koldioxid – varje år. Alla är dock inte lika övertygade om att det är en bra idé att göra mossarna blöta igen.

4 procent av Sveriges skogsmark

Delar av skogssverige anser att det skulle vara förödande med för mycket våtmarker eftersom det minskar produktiviteten. Att köra skogsmaskiner i blöta förhållanden pekas ut som en svårighet. Vissa träd är dessutom känsliga för väta. Granen kan till exempel inte växa om det är för blött. Om den står och badar med fötterna i vatten riskerar rötterna att drunkna.

– Det finns andra träd som är bättre lämpade att växa i blöta marker. Björk och al, till exempel, men det skulle medföra minskad lönsamhet jämfört med gran. Det finns människor inom skogsnäringen som är stora motståndare till att göra mossarna blöta igen, men jag vet att Skogsstyrelsen också har en del återvätningsprojekt. Man ska komma ihåg att det är bara 4 procent av Sveriges skogsmark som är sådana här marker. Det är en liten yta som avger jättemycket växthusgaser. I den klimatkris vi nu står inför är dessa marker viktiga att åtgärda, säger Åsa Kasimir.

  • Det ser ut som upp- och nervända lampskärmar. I stället är det ett mätinstrument som registrerar koldioxid och metan med hjälp av en robot. I samband med coronapandemin fastnade roboten dock i Storbritannien dit den hade skickats på service.
  • På Skogaryd forskningsstation finns utrustning för att mäta emissioner från en intilliggande sjö. Det är den enda i sitt slag i hela världen, berättar stationsföreståndaren Leif Klemedtsson.
  • För inte så länge sedan växte granskog på försöksytan. Efter avverkningen ska forskarna ta chansen att hålla en del våt och en del torr och sedan jämföra resultaten.
  • Teknikern Per Weslien övervakar de olika mätinstrumenten. ”Jag har slutat använda strumpor när jag är här, det fastnar bara en massa vitplister”, säger han.

Hon hoppas att den nya försöksytan på sikt kan hjälpa till att övertyga skeptikerna. Tillsammans med kollegan Per Weslien tittar hon till de olika mätinstrumenten. Små akvarieliknande konstruktioner mäter hur mycket lustgas som kommer upp ur marken. På upp- och nervända lampskärmar registrerar en robot i stället koldioxid och metan. All data skickas in i hästkärran och vidare till datorerna på Göteborgs universitet. Till 2022 ska handboken vara färdig. Förutom mätningarna i Skogaryd kommer man också att inkludera siffror från andra platser i Sverige, Norge, Danmark och Finland.

Åsa Kasimir konstaterar att mossarna har hamnat i skymundan i klimatdebatten, men kanske är det på väg att ändras. Numera finns både nationella och internationella mål som syftar till att återställa de gamla mossmarkernas förmåga att binda koldioxid.

– Mossarna är inte helt negligerade längre, men det finns mycket kvar att göra. De har fått alldeles för lite uppmärksamhet, säger Åsa Kasimir.