Stadsskogen ingen universallösning

Skogen har många positiva effekter på såväl människa som miljö. Diskussioner om mikroskogar pågår runtom i Sverige, men enligt forskare är det viktigt att förstå att varje plats är unik, samma typ av skog fungerar inte i alla landets städer.

Återhämtning från stress och annan utmattning blir betydligt lättare när människor har närhet till natur och gröna miljöer, enligt den så kallade 3-30-300-regeln bör vi helst kunna se tre stycken träd från vårt fönster, ha 30 procent krontäckning i vår stadsdel och inte mer än 300 meter till närmaste grönområde för fysiskt och mentalt välmående. En lösning på det skulle kunna vara så kallade mikroskogar, en skogliknande plantering på mycket liten skala.

– Rekommendationen är att planteringen utgår från åtminstone 100 kvadratmeter och passar därför utmärkt på bostadsinnergårdar, skolgårdar, mindre parkmiljöer eller på ytor utmed transportleder, säger Johanna Deak Sjöman, forskare i landskapsplanering vid SLU Alnarp.

Svårt att sätta mått på stadens grönska

Mikroskogar är flerskiktade planteringar där träden skapar ett övre krontak, ett mellanskikt och därefter busk- och eventuella perennplanteringar som lägre markskikt. Extrakt har tidigare rapporterat om mikroskogarnas effekt på klimat och biologisk mångfald, men de har även positiva effekter för vår hälsa.

Hur en mikroskog kan se ut rent praktiskt skiljer sig åt och i Landskapslaboratoriet på SLU i Alnarp finns olika exempel på arter och sammansättningar som skapar skilda designuttryck.

– Många försök till mikroskogar utgår från inhemska arter, men de växtförhållanden som staden skapar kan bidra med mycket varma och torra platser och därför måste val av arter på träd och buskar anpassas så att de klarar av att utvecklas och trivas på platsen.

Samtidigt råder en rad tveksamheter vad gäller att sätta ”siffror” och kvantitativa mått på stadens grönska.

– När vi sätter en siffra på ett träds ekosystemtjänster löper vi en risk att tappa de platsspecifika förutsättningarna och tro att det går att skapa en standard som kan överföras från en plats till en annan, säger Johanna Deak Sjöman.

Upplevelsen av lugn och ro

Enligt Anna María Pálsdóttir, docent i miljöpsykologi och landskapsarkitektur vid SLU, är 3-30-300-regeln alltför förenklad.

– Idén med att få in mer natur i städerna är bra, men här blir det för instrumentellt. Jag är allergisk mot en unik lösning ska passa överallt.

Hon är inne på samma spår som Johanna Deak Sjöman; hänsyn behöver tas till platsens speciella växtförhållanden i form av exempelvis markförhållanden, ljus, vind och vattenförsörjning. I sin forskning har hon intervjuat personer för att söka svaret på vad som tilltalar dem i olika miljöer. Hon har då funnit ett återkommande samband mellan naturliga miljöer och upplevelsen av lugn och ro – dock givet att man känner sig trygg i miljön.

– Den tillrättalagda naturen tenderar att bli alltför grafisk och stel.

Hon får ofta frågan om ”receptet” för en miljö som människor mår bra i, en fråga hon avböjer att svara lättvindigt på.

– Många vill ha färdiga lösningar, men svaret blir att det beror på. Börja med att gynna naturen, det finns ingen färdig plan eller manus för det, utan det beror på vad finns runtomkring. Ta tillvara det som finns och skapa hållbara planteringar som tar vara på regn och gynnar insekter samt fåglar – då trivs även människor, säger Anna María Pálsdóttir.

Behöver skräddarsys

Johanna Deak Sjöman håller med Anna María Pálsdóttir och har genom tidigare forskning, där mätbara värden kopplat till stadsgrönska granskats, sett att siffror och standardiseringar kan leda till en generalisering utan hänsyn till platsspecifika förutsättningar.

– Mikroskogar kan utgöra viktiga noder i den gröna infrastrukturen och bidra till att stadslandskapet kan fungera som ett ekosystem, men samtidigt platsar den inte var som helst utan behövs skräddarsys med hänsyn till platsspecifika förhållanden och långsiktiga kvaliteter, säger Johanna Deak Sjöman.