Snopet avslut för pilotsatsning om pollinatörer

I tre år har forskare undersökt hur man på bästa sätt får i gång ett nationellt övervakningsprogram för bin, humlor och andra pollinatörer. Nu är projektet klart, men i stället för att sätta i gång gör arbetet tvärnit.

Att pollinatörerna har blivit färre vet vi, men vi vet inte hur snabbt det går eller vilka arter som är mest hotade.

− Ett övervakningsprogram kan ge oss data som visar hur utvecklingen ser ut över tid och hur läget är för olika typer av pollinatörer, säger SLU-forskaren Guillermo Aguilera Nuñez, som arbetat med en pilotstudie för pollinatörsövervakning, initierat av Naturvårdsverket år 2020.

Målet med pilotstudien har varit att ta reda på vilka mätmetoder som fungerar bäst i Sverige för att kunna räkna antalet pollinatörer, och undersöka i vilken takt antalet och mångfalden förändras.

Arbetet är uppdelat i två delar där Guillermo Aguilera Nuñez har koordinerat fältarbetet i den delen av projektet som fokuserar på jordbruksmark. Den andra delen, som är inriktad på övriga delar av landskapet, har letts av Lars Pettersson, som forskar om biologisk mångfald vid Lunds universitet.

Under två somrar har forskarna med hjälp av fältassistenter och frivilliga räknat insekter på olika platser över landet. Första året gjordes nedslag på ett 50-tal platser och andra året på ett 60-tal.

− På sikt kanske övervakningen kan genomföras med tekniska hjälpmedel, men där är vi inte än utan insekterna måste räknas av människor på ett eller annat vis, säger Lars Pettersson.

”Synd att vi inte kan jobba vidare”

Pilotprojektet för övervakning av pollinatörer har finansierats med pengar från regeringen. År 2020-2022 avsattes särskilda medel i Naturvårdsverkets budget för ett ”åtgärdspaket för pollinatörer”.

Satsningen har dock inte följts upp med finansiering för att faktiskt starta ett nationellt övervakningsprogram för pollinatörer.

Från år 2022 till år 2023 minskade anslaget till miljöövervakningen med 122 miljoner kronor, från 514 miljoner till 392 miljoner. I praktiken innebär det att nya miljöövervakningsprojekt stoppas. 

− Det är synd att vi inte kan jobba vidare. Det är ju viktiga data som vi behöver börja samla in så snart som möjligt, säger Guillermo Aguilera Nuñez.

Ambitiösa planer i EU

Samtidigt som den nationella övervakningen av pollinatörer stannar av i Sverige växer ambitiösa planer fram inom EU. Målet är att sjösätta ett omfattande internationellt övervakningsprogram för pollinatörer år 2027.

− Det är synd om vi bara ska sitta och vänta tills vi blir tvingade av EU att göra det här arbetet, när vi egentligen redan är mer eller mindre redo att sätta i gång, säger Guillermo Aguilera Nuñez.

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari förklarar beslutet att inte ge nya medel till pollinatörsövervakningen via sin pressekreterare. Hon hänvisar till att regeringen har varit tvungen att lägga en stram budget för år 2023.

”Sverige ligger i framkant vad gäller klimat- och miljöarbetet i världen och det ska vi fortsätta göra. Därför kommer regeringen att återkomma med reformer och satsningar på klimat- och miljöområdet när ekonomin tillåter”, svarar hon i ett mejl.

Särskilda förutsättningar i Norden

Lars Pettersson har inte bara jobbat med pollinatörsövervakning nationellt utan är också involverad i arbetet med att utforma ett internationellt övervakningsprogram inom EU. Han förklarar att det är viktigt att olika länder arbetar med samma metoder så att resultaten blir jämförbara.

Därför tycker han att det kan finnas en poäng i att vänta lite med att sätta i gång ett nationellt övervakningsprogram i Sverige för att först se vad som beslutas EU, fast det innebär inte att man bör pausa forskningen i Sverige.

− Det är viktigt att undersöka hur vi får till en övervakning som passar här, i nordiska förhållanden. Om vi inte vet det, och kan ta med oss det in förhandlingarna med EU är det lätt att vi får förslag som är anpassade efter andra delar av Europa, säger han.

Han nämner som exempel att närmare 50 procent av marken i de flesta av Europas länder är jordbruksmark, men att samma siffra i Sverige ligger på omkring 7 procent.

 Det innebär att provtagningarna i en svensk kontext måste planeras annorlunda för att man ska få ett resultat som skildrar hela landet, såväl jordbruksmark som andra livsmiljöer, på ett rättvisande sätt.

Tre metoder testades

I det svenska pilotprojektet testades tre olika metoder för pollinatörsövervakning (se faktaruta). Lars Pettersson konstaterar att vi nu vet att metoderna fungerar. Det som återstår att besvara är framför allt hur många platser som behöver övervakas och i vilka miljöer stickproverna bör göras. Det är frågor som det jobbas vidare med inom EU-projektet.

Han tror att en avgörande fråga, både för Sverige och EU, är att besluta hur detaljerad information man vill kunna få från ett övervakningsprogram.

− Ju mer information staten och EU vill kunna få ut, desto mer omfattande i tid och rum behöver övervakningen vara. I slutändan behöver det göras en avvägning mellan detaljrikedom och kostnad, säger han.

Om man till exempel vill kunna säga hur det går för pollinatörerna i olika miljöer som fjäll, myr och olika typer av skog behövs mer data än om man nöjer sig med att göra en uppdelning i jordbruksmark och ”övriga naturtyper”.  

Att ett övervakningsprogram för pollinatörer är efterfrågat råder ingen tvekan om, menar Lars Pettersson.

− En hel rad undersökningar visar att pollinatörerna minskar på bred front, och vi behöver förstå den processen eftersom pollinatörer har en central roll i ekosystemet och för lantbruket. Utan pollinatörer får vi väldigt många färre blåbär i skogen och äppelodlarna kan tvingas pollinera sina blommor själva.