Stämningen på släktmiddagen sjunker som en bomb när tonåringen citerar skämmande framtidsscenarier ur IPCC-rapporter, vilket avfärdas som forskarsvammel av den konservative morbrorn. Känns det igen? Ingen fara, Extrakt har träffat kommunikationsexperten som styr samtalet på rätt köl.

Hallå där Liria Ortiz, psykolog, författare och föreläsare, aktuell med den nya boken Att prata om miljöpåverkan utan att anklaga eller skuldbelägga.


Liria Ortiz, psykolog.

Hur väcktes idén till boken?
– När jag lyssnade på ungdomar som pratade om klimatet insåg jag att de gjorde samma fel som jag själv gjorde när jag var ung och politiskt aktiv; att skuldbelägga och förlita sig för mycket på fakta. Många tjänstemän gör samma misstag, framför allt förlitar de sig för mycket på fakta.

Hur fungerar skuldbeläggande?
– Det ger effekt, men bara på kort sikt. För att människor ska förändra sitt beteende på lång sikt behövs positiva visioner, annars försvinner motivation efter ett tag. Skuld och skam är starka känslor. För att inte uppleva dessa obehagliga känslor utvecklar vi så kallade tillåtelseargument, som gör att vi kan fortsätta som vanligt.

– Det som ger resultat på lång sikt är en kombination av kunskap om planeten och ett framtidsscenario där individer tillsammans kan bidra till en bättre värld. Finns det inga direkta positiva effekter så kan känslan av att leva efter sina värderingar skapa motivation.

För att människor ska förändra sitt beteende behövs positiva visioner

Att förlita sig på fakta, hur kan det vara fel?
– För personer som är osäkra eller är redo för förändring så fungerar fakta bra. Men de som inte håller med kommer att avfärda informationen. Personen som presenterar fakta kommer att avfärdas som korkad och uppgifterna i sig som felaktiga, oavsett hur korrekta de är. Det är en psykologisk reaktion för att inte rubba vår världsbild. Allt som inte stämmer med det man själv tycker och tänker kallar man för falska nyheter.

Så hur ska vi göra i stället?
– Det handlar om att omformulera sig; visst kan vi beskriva att vi står inför stora utmaningar som vi behöver lösa, men poängtera samtidigt att vi alla kan hjälpas åt för att lösa det. Inge hopp och måla visionen av att vi gör detta tillsammans, vi har något som förenar oss samt att det du gör har betydelse både på kort och lång sikt.

Vilket är ditt viktigaste budskap?
– Skräm inte folk till förändring. Kommunicera i stället på ett annat sätt och undvik att dumförklara personer som inte håller med dig. Sätt dig in i deras perspektiv och bemöt personen med respekt, hur dumma du är tycker att de är.

Liria Ortiz bok Att prata om miljöpåverkan utan att anklaga eller skuldbelägga går att ladda ned gratis.

Karin Montgomerytext

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Tomas almberg skriver:
    25 september 2019 kl. 12:58 e m

    Hej!
    Enligt sociologisk undersökning kan bara 2% av svenskarna känna sig bekväma med nära relation med någon som har en annan uppfattning politiskt, religiöst än de själva. I Frankrike kan 45% ha nära relationer med oliktänkande på dessa områden. En svår balansgång detta med relationer där man inte behöver gå så långt som att skuldbelägga oliktänkande, det kan också gälla ren frostighet som kan utlösas.

    Men gällande klimatet så tycker jag Greta Thunberg kom till en sund konklusion och implicerar ett nytt förhållningssätt mellan kontrahenter.

    Låt oss säga att så här. Man kan medge att IPCC åtminstone kan ges 50% chans att ha rätt i att vi människor bär ansvaret till klimatförändringar. Om det sedan finns ett liknande forum av vetenskapare, cirka 3000 på internationell bas, men som hävdar att klimatförändringar sker utan människans verkan, då är det fifty-fifty mellan parterna. Vilken väljer vi? Helt klart IPCC. Vi sätter inte vårt barn på flyget om planet har bara 50% chans att undvika kraschlandning. Väljer vi motparten som menar att människan är oskyldig till klimatförändringar och rättfärdigar att vi kan sitta med armarna i kors, då finns 50% chans de har fel, medan om vi mobiliserar mot föroreningar och de är orsaken, då kan vi i alla fall minimera katastrofen.

    Men nu finns inget forum med samma bredd som IPCC, så det gör det lättare att välja det gröna alternativet. Märk väl, i båda alternativen gäller vetenskapen som auktoritet när det gäller mätningar av effekterna av CO2 och metangas, skillnaden är bara vad som orsakat missförhållandet.

    Nu finns inget forum med samma bredd och nternationalitet som IPCC vilket stärker IPCCs sak! Men vi kommer då till nästa steg. Antag att motsidan till IPCC inte har vetenskapen som källa utan religiös övertygelse att gudar håller i spakarna. Då är gapet stort mellan parterna! Hur gör vi då för att undvika skuldstämpling från båda håll?

    Vi kan naturligtvis argumentera att också religiösa accepterar vetenskaplig argumentation på områden som bil, TV, mobiltelefoner och astronomi, få religiösa idag tror att jorden är platt som en pannkaka, man accepterar astronomers vetenskapliga mätningar. Varför då inte acceptera dem då det gäller ansvar för CO2 och metangas? Men logik hör inte till religiösa övertygelser, tyvärr.

    Nej, bästa sättet att inte skuldbelägga motsidan, om man är IPCC orienterad, är att helt enkelt erkänna att alla är vi mer eller mindre skyldiga till oredan i världen, ekologin och klimatet och att vi alla är bovar i dramat, mer eller mindre. Människan är bunden till kropp och själ till det system hon hamnat i, som inte är friskt. Bara en djupare kris kan få oss människor att ändra vanor. Tyvärr har vi bara 12 år på oss enligt IPCC att ändra samhällssystemet och kommer inte den djupare krisen snarast blir det för sent att ändra system. Damoklessvärd svärdet hänger på en tråd ovan våra huvuden, enligt IPCC . . Om nu inte allt är gudarnas tester och att de till slut ordnar upp allt! Men fan trot.
    Tomas

    Svara