Skogarnas insjöar stor växthusgaskälla

Under ytan på insjöns bruna vatten pågår en brakfest i det tysta. Här tuggar nämligen biljarder små bakterier i sig döda växtpartiklar från omgivande skogar. Nu visar forskning att det under denna måltid bildas stora mängder koldioxid, en upptäckt som kan vara av betydelse för framtidens klimatmodeller.

– Vi tror att vår forskning kommer att påverka IPCC:s kommande rapporter inför redovisningen 2014, säger professor Lars Tranvik, som leder ett femårigt forskningsprojekt om insjöarnas roll i kolets kretslopp. I grunden handlar det om hur mycket koldioxid som världens skogsområden klarar att binda. Det är en viktig pusselbit för att kunna bedöma framtida klimatförändringar. När FN:s panel för klimatförändringar (IPCC) räknar på detta ser man skogslandskapen som kolsänkor, det vill säga områden som totalt binder mycket mer koldioxid än de avger. Men detta antagande kan nu finnas anledning att modifiera. FN:s klimatrapporter tar nämligen inte hänsyn till den koldioxid som insjöarna i skogslandskapen släpper ifrån sig. Och det rör sig inte om några små mängder. Enligt Lars Tranvik motsvarar koldioxidutsläppen från världens insjöar nästan en femtedel av utsläppen från all fossil förbränning. – Det är dags att revidera kolbalansen för världens skogsekosystem. Det som brukar kallas skogarnas kolsänka blir betydligt mindre om man räknar in avgången av koldioxid från sjöarna, säger Lars Tranvik.

”Sjöfaktorn” får större betydelse

Varför bör då sjöarna räknas in i skogarnas kolbalans? Jo, en betydande del av skogarnas döda växter blir så kallat organiskt kol i marken som sedan löses upp i vatten och spolas vidare till sjöarna. Där bryts det ned och avger koldioxid. Lars Tranvik och hans medarbetare vill med sin forskning bättre beskriva dessa flöden, allt med syftet att vi bättre ska förstå vad som faktiskt sker med kolet i naturen. – Det handlar om att ge en korrekt beskrivning av ekosystemen. För att förstå hur saker förändras och hur vi ska räkna måste vi se hela bilden och då är detta en viktig pusselbit. Mycket tyder också på att det Lars Tranvik kallar ”sjöfaktorn” (det vill säga sjöarnas bidrag av växthusgaser) kommer få allt större betydelse i framtiden. I takt med att klimatet blir varmare och blötare spolas nämligen mer organiskt kol ut i vattendrag och sjöar. Förutom att vattnet blir brunare blir det mer ”mat” till bakterier och mikroorganismer och mer koldioxid bildas i sjön. Om det organiska kolet hamnar i bottensedimenten, där syrebrist råder, kan även metan bildas, vilket är en mycket potent växthusgas. Er forskning visar att stora mängder organiskt material från skogen faktiskt bryts ned i sjöarna och där avger koldioxid. Spelar det någon roll för den totala halten av koldioxid i luften var i landskapet/kretsloppet växtpartiklarna bryts ned? – Nej, troligtvis har det mindre betydelse om det organiska materialet bryts ned i skogen, i sjön eller senare. Men eftersom en del av nedbrytningen sker i de syrefattiga sjösedimenten, där metan bildas istället för koldioxid, så kan nedbrytning i sjöar ha en större klimatpåverkan än nedbrytningen i skogen. Om vi till exempel planerar åtgärder av olika slag så är en korrekt förståelse av hur det faktiskt ser ut i ett skogslandskapsekosystem mycket viktig, säger Lars Tranvik.