Ska pengar från framtiden lösa klimatkrisen?

Synen på hur vi ska klara klimatomställningen präglas starkt av idén att vi som lever nu behöver göra uppoffringar för att kommande generationer ska få en bra framtid. Tänk om vi i stället skulle göra tvärtom, och låta de kommande generationerna bära en del av bördan? Extrakt har intervjuat en av de ledande internationella tänkarna bakom idén att finansiera klimatpolitiken med pengar från framtiden.

Än har hans förslag inte fått genomslag i klimatdebatten eller i de politiska rummen, men i forskarvärlden är John Broomes idéer högt respekterade. Professorn vid brittiska University of Oxford föreslår att vi ska bekosta vår nutida klimatpolitik genom att ta lån som kommande generationer får betala av. Nyckeln till att klara omställningen är enligt honom att hitta ett sätt att genomföra klimatpolitiken utan att någon förlorar på det.

− Som det är nu är det alldeles för många med makt, i den rika delen av världen, som förlorar på omställningen, och det är därför det inte händer något, säger han.

Han tycker att vi ska höja priserna på att släppa ut växthusgaser, till exempel med höga koldioxidskatter. Samtidigt tycker han att vi ska kompensera dem som förlorar på den politiken. Rent praktiskt föreslår han att vi ska öppna en ”International Climate Bank” där företag kan göra långsiktiga investeringar och där regeringar kan låna pengar för att finansiera sin klimatpolitik.

På så sätt skulle omställningen kunna genomföras utan några ekonomiska förlorare, och alltså med mindre motstånd än i dag. Kostnaden för omställningen skulle kunna skjutas flera decennier framåt. Kanske hinner klockan ringa för nyåret 2100 innan det är dags för våra efterkommande att öppna plånboken.

Låta barnbarnsbarnen betala?

Tanken att låta kommande generationer betala för att vi som lever nu inte vill minska våra utsläpp kan så klart kännas fel. Det tycker John Broome själv, men han tror att vi måste ta hjälp av framtiden för att klara omställningen.

− Klimatförändringarna är något moraliskt förkastligt som utförs av vissa mot andra, inte minst av äldre mot yngre. Problemet är att moral inte verkar räcka för att få oss att göra det som krävs. FN har arbetat för att få ner utsläppen i 25 år, men i stället för att minska fortsätter utsläppen att öka, säger han.

Draget till sin spets innebär John Brooms förslag att vi ska betala kolgruvsbolag och oljeföretag för att få dem att lägga ner sina verksamheter, och pengarna för att finansiera det hela ska vi alltså ta från våra ofödda barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

John Broome förstår den som instinktivt säger nej till att låna från kommande generationer för att ge till företag som har tjänat astronomiska summor på att förse världen med fossila bränslen och som bär ett tungt ansvar för klimatkrisen.

− Egentligen borde de straffas. De har vetat vilka effekter deras verksamheter har på klimatet. Ändå har de fortsatt. De borde sitta i fängelse för det de har gjort, men de kommer undan på grund av sin makt. De här företagen kommer inte sluta självmant så vi måste köpa ut dem, säger han.

Förkastligt – eller rättvist?

Göran Duus-Otterström, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet som i sin forskning bland annat studerat fördelning av klimatkostnader mellan generationer, har funderat många varv ifall det är rätt eller fel att låna av kommande generationer för att klara omställningen.  

Han ser att det går att argumentera på olika sätt kring idén att låta framtiden betala. Förslaget kan uppfattas som allt från moraliskt förkastligt till att, helt tvärtom, ses som rättvist.

− Man kan se det som att det är orättvist att vi som lever just nu, i klimatförändringarnas ”end game”, ska behöva göra stora uppoffringar för att motverka krisen. Det är ju inte bara vi som har orsakat situationen vi befinner oss i utan även tidigare generationer, säger han.

Ett annat argument för att det är rätt att låta framtida generationer bära en del av kostnaderna är att de antagligen, så som ekonomin utvecklas, kommer få en bättre levnadsstandard än vi som lever nu. Därmed kommer de antagligen ha bättre förutsättningar att betala.

− Dessutom ligger det ju ännu mer i deras intresse än i vårt att vi som lever nu driver en offensiv klimatpolitik. Man kan därför fråga sig varför det egentligen skulle vara rätt att vi ska ta kostnaden. Varför ska vi betala när klimatpolitiken huvudsakligen gynnar människor i framtiden och dessa människor antagligen är rikare oss?

”Enda sättet att undvika katastrof”

Trots listan med argument som talar för idén att skicka notan för klimatpolitiken till framtiden har Göran Duus-Otterström ändå svårt att svälja förslaget.

− Jag har en grundskepticism mot idén. Rent moraliskt tycker jag inte att man ska utsätta andra för risk och skada. Det blir lite som att vi håller framtidens människor gisslan, och tänk om de inte får det bättre än vi utan sämre? Då känns det väldigt orättvist att också låta dem ärva våra lån.

John Broome medger att modellen han föreslår är förenad med risker. Tänk om våra politiker missbrukar systemet och lånar pengar till fel saker? Tänk om vi inte lycks bromsa klimatförändringarna trots lånen, så att framtida generationer inte skonas från en klimatkatastrof men ändå måste betala våra lån?

− Det finns absolut risker, men jag ser inget annat sätt att undvika en framtida katastrof.

Inte nytt att låna av framtiden

Idén att låna av framtiden kan verka märklig, men det är faktiskt något som de flesta av världens regeringar gör redan i dag. Budgetunderskott och statsskulder är i praktiken lån av framtiden, så tanken att man kan låta ofödda vara med och bekosta dagens politik är något vi redan accepterar, om än motvilligt.

De flesta stater försöker undvika höga statsskulder, och för att modellen som John Broome beskriver ska fungera måste länderna våga låna mer.

− Under coronapandemin ökade många länder sina statsskulder och jag trodde nog att det skulle få fler att inse att det inte är så farligt. Jag trodde att det skulle öppna för en större diskussion om att även ta lån för att lösa klimatkrisen, men det har vi inte sett, säger John Broome.