Gödselfrågan som inte går att skita i

Räcker vårt gödsel om vi både ska minska djuruppfödning och användning av konstgödsel? Svaret är sannolikt ja – om vi odlar mer fleråriga växter som binder näring bättre och flyttar djur från södra Sverige till Mälardalen.

Vinden blåser höstkylig över norra Uppsalaslätten. Havren är skördad och bakom oss rör sig en del av gårdens får och grisar över den stubbiga åkermarken. Att ha djuren ute året om, främst på vallodlingar, är ett medvetet val på gården Hånsta Östergärde.
– Vi gör så för att djuren mår bra ute och för att man på så sätt klarar sig med ganska enkla byggnader, säger Kjell Sjelin som driver gården tillsammans med sin fru Ylwa.

Att djuren går ute året om innebär också att paret Sjelin inte behöver ta hem vare sig foder, halm eller gödsel till gårdens centrum. De viktiga näringsämnena stannar på så sätt kvar på åkrarna.

Gården är kravmärkt sedan 1987 och brukas därför utan konstgödsel. Man odlar spannmål och har utöver det grisar, får, köttdjur och höns, i förhållandevis litet antal.
– Har man mycket djur i förhållande till arealen får man en koncentration av gödsel. Det är inte så smart eftersom det är svårt att återföra all näring till lämplig mark, säger Kjell Sjelin.

Gödsel centralt

Gödsel är centralt i all odling. Om man ständigt för bort skördar från en åker försvinner också näringsämnen som måste återföras om inte skördarna ska bli sämre. Samtidigt är för mycket gödsel ett problem. Näring riskerar alltid att läcka ur marken, framförallt om man gödslar för mycket eller vid fel tid.

På Hånsta Östergärde är rörelse en del av lösningen på gödslens utmaningar. Alla djuren har mobila husliknande väderskydd som flyttas regelbundet. De flyttbara djurhusen har flera poänger. Djuren får tillgång till färskt bete, gödslet sprids över gårdens marker och man undviker stora ammoniakläckande gödselberg.

För spannmålen använder man sig av en sjuårig växtföljd där man under tre av åren odlar växter som binder näringsämnet kväve från luften. Främst klöver, men också ärtor och bönor. Ytterligare näringstillskott får gården genom gödsel från hästgårdar i omgivningarna.

Makarna Sjelins gård är dock ett undantag. Konstgödsel är fortfarande det som används på majoriteten av landets åkrar. Men den finns flera skäl till varför användningen bör minska. Under tillverkningen och spridningen av konstgödsel produceras koldioxid och lustgas – den senare en extremt potent växthusgas. Gödsel generellt har också en tendens att leta sig ut i vattendrag och bidra till Östersjöns övergödda och syrefattiga tillstånd.

Tillräckligt med näringsämnen

Samtidigt finns tunga anledningar till varför vi bör minska vårt köttätande. Djur kräver stora markytor för sitt foder, mark som skulle föda fler om vi odlade grödor som människan kunde äta direkt. 15 procent av världens utsläpp av växthusgaser är också kopplade till köttproduktionen. Men färre djur innebär också – mindre djurgödsel.

Så går dessa ambitioner ihop? Skulle vi i ett sådant scenario få fram tillräckligt med näringsämnen för att våra åkrar ska kunna producera tillräckligt mycket mat?

Johanna Björklunds svar är ja. Hon är docent i miljövetenskap vid Örebro universitet och syftar främst på de vinster som skulle göras om vi minskar köttätandet.
– Om vi ersätter köttet med grönsaker skulle vi bara behöva runt en tiondel av den yta vi använder i dag för att producera motsvarande mängd näring. Och då är det också avsevärt mindre yta som behöver gödslas, säger hon.

Hon pekar också på att djurhållningen i sig inte tillför mer näring, vilket många tror. Samma mängd kväve som djuren lämnar efter sig genom gödslet har de en gång satt i sig genom sin föda. Djurgödsel har dock påtagliga fördelar i jämförelse med annan organiskt gödsel, den är näringstät, lättillgänglig för växterna och ger bättre mullhalt i jorden.

Men även om mer vegetarisk mat minskar behovet av odlade ytor, och därmed mängden gödsel, så krävs fortfarande näringstillförsel i någon form. Så vad gör vi om vi får begränsat med både djur- och konstgödsel?

Kvävefixerande växter

Forskarna pekar på olika möjligheter. En lösning är att odla mer fleråriga växter som binder näring bättre. En annan att öka odlingen av kvävefixerande växter, främst baljväxter som ärtor och bönor.

Att öka odlingen av baljväxter i Sverige är dock inte enkelt. Det måste finnas en marknad och en användning för grödorna. I dag är det svårt att konkurrera med billiga importerade sojabönor.
Det finns också risker med en allt för ensidig odling av baljväxter. Ärtor och bönor är känsligare än spannmål för sjukdomar, exempelvis olika former av rotröta.

En annan utmaning med näring från kvävefixerande växter är att det ska komma till produktionsgrödan i tid. När det gäller precision, snabb effekt och enkelhet är konstgödsel ofta överlägset. Men om man odlar växter som vitkål, som växer långt in på hösten, är det inget större problem.
– Men om man odlar sallad på friland, som kanske ska bli klart på sex veckor, är det svårare. Så ska vi äta mycket sallad är det stora utmaningar om vi skär ner på konstgödsel, säger Eva Salomon, forskare på Epok (Centrum för ekologisk produktion och konsumtion) vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Brutet kretslopp

Det finns också en viktig aspekt bortom åkermarkerna. Det handlar om ett brutet kretslopp mellan stad och land. Mat levereras till städerna men näringen kommer sällan tillbaka till åkern. Den försvinner i våra toaletter, och när mat och matrester slängs.

För matavfallet finns positiva tendenser. Mer näring kommer i dag tillbaka till åkrarna. Rötresterna efter att man gjort biogas av matavfall accepteras i allt högre grad som gödsel.
Svårare är det med vårt toalettavfall. Slammet som samlas i reningsverken har lågt förtroende hos lantbrukarna. Vilket inte är konstigt eftersom det kan innehålla kemikalier, tungmetaller och hormonstörande ämnen, exempelvis från mediciner.
– Det kommer också hela tiden nya problem. Små nanopartiklar av plast är ett sådant exempel, säger Eva Salomon.

Ytterligare en utmaning om vi ska minska konstgödslingen är att djur- och spannmålsproduktionen i dag ofta ligger långt från varandra. I södra och sydvästra Sverige har vi mycket djur och lite spannmål. Mälardalen har tvärtom mycket spannmål men få djur. Det innebär överskott på djurgödsel på vissa platser samtidigt som spannmålsodlingarna blir utlämnade åt konstgödsel.
– Det är extremt viktigt att animalieproduktionen kopplas till den mark som producerar deras foder, och så är det inte i dag, säger Eva Salomon.