Så hålls djursmittor i schack

Minns du när det blev nationell äggbrist efter ett stort salmonellautbrott? Eller när sälar och katter smittades av fågelinfluensa? På Statens veterinärmedicinska anstalt är målet att begränsa antalet djursmittor – både de som sprids mellan djur och de som riskerar att drabba människan.

Det är bråda utbrottstider. I september upptäcktes att en ko på en mjölkgård i Uddevalla hade smittats av virussjukdomen blåtunga, och sedan dess har kor och får på fler än 200 gårdar insjuknat. Utbrottet är det första i Sverige på 15 år. Sjukdomsfall har också konstaterats i Nederländerna, Tyskland, Danmark och Norge.

Maria Nöremark kryssar mellan ovanligt många möten just nu, men hon är van. Hon har arbetat på Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, i Uppsala i 22 år. Vid det här laget har hon jobbat sig igenom allt från utbrott av galna kosjukan och mjältbrand till afrikansk svinpest och fågelinfluensa.

– Det luriga är att blåtunga sprids med svidknott. Det är ett litet knott med små vingar, men de färdas med vinden långa sträckor och det gör sjukdomen utmanande, säger hon.

Ett växande hot

Maria Nöremark är biträdande statsepizootolog, och fungerar som den veterinära motsvarigheten till den biträdande statsepidemiologen. Hon konstaterar att mycket handlar om att förbereda sig så att alla samverkande myndigheter vet vad de ska göra när det blir skarpt läge.

– Vi visste att blåtunga var på gång och nu är smittan här. Sedan kan det alltid poppa upp nya saker som vi inte räknat med, så det gäller att vara redo för alla eventualiteter. SVA är en expertmyndighet med uppdrag att ta fram kunskapsunderlag och riskvärderingar. Jordbruksverket fungerar sedan som den beslutande myndigheten, säger Maria Nöremark.

Allvarliga smittsamma djursjukdomar – så kallade epizootisjukdomar – beskrivs som ett växande hot. Hit räknas sjukdomar som normalt inte finns i landet och som bekämpas om de upptäcks, som exempelvis mul- och klövsjuka och afrikansk svinpest. Vissa av sjukdomarna kan ha stor påverkan på drabbade djur, och på ekonomi och handel, men utgör inget hot för människor.

De smittsamma djursjukdomar som också kan överföras mellan djur och människa kallas för zoonoser och hit räknas bland annat salmonella och fågelinfluensa. Överföringen av smittämnen kan exempelvis ske vid direktkontakt med smittade djur, men också indirekt via utrustning, livsmedel eller foder. Även zoonoserna blir allt vanligare.

– Över tid har vi sett en generell ökning i antalet smittutbrott och antalet sjukdomar som sprider sig i Sverige, säger Maria Nöremark.

Vad det beror på är svårt att säga, men det finns flera bidragande faktorer. Klart är att globaliseringen leder en ökad rörelse av människor, djur och produkter av djur som kan föra med sig smitta. Klimatförändringarna påverkar också utbredningsområdet för fästingar och andra insekter, och medför att allt fler sjukdomar sprider sig norrut.

Djupfrysta sälar och rådjur

I en annan del av byggnaden ligger SVA:s hjärta. I obduktionssalen undersöks djur för olika sjukdomar. Laboratorieveterinär Jennifer Spens visar oss in just som personalen avslutar arbetet för i dag. En av arbetsbänkarna är fortfarande täckt av blod, men djuren är redan borta. I ena änden av lokalen obduceras vilda djur som älgar och vargar. I den andra änden är det i stället fokus på smådjur som hundar och katter.

– Det är ofta veterinärer som skickar hit djuren, till exempel om man har upptäckt dödsfall hos en bonde och inte vet dödsorsaken. Det kan också vara rättsfall där polisen behöver veta vad som hänt med ett visst djur, eller privatpersoner vars älskade friska djur plötsligt dör och man vill veta varför. Vi gör det mesta här hos oss, men fjäderfän och fiskar hanteras av andra avdelningar, säger Jennifer Spens.

Underlaget används för att ge svar till djurägare och veterinärer, och bidrar samtidigt till en samlad bild av sjukdomsläget i landet. Prover från djuren analyseras också för virus, bakterier, parasiter och gifter. Resultaten används även inom forskning.

Just i dag ligger det ett rådjur på en rullvagn i entréhallen. Lite gräs sitter fortfarande kvar i en av klövarna. Jennifer Spens gissar att rådjuret just anlänt med posten.

– Kanske ingår det i en pågående studie om rådjursdiaréer. Det kan också vara så att flera rådjur dött i området och man vill ha koll på varför. När vi har obducerat färdigt har vi stora ugnar där vi destruerar allt material och förstör alla eventuella smittoämnen, säger Jennifer Spens.

I frysrummet hittar vi fler stora djur. En gigantisk gråsäl tar upp större delen av utrymmet. Här finns också en sälkut och två tumlare. Det luktar lite fränt. Så fort personalen har tid ska de ta reda på hur sälarna och tumlarna dog.

Ytterligare ett rum pryds av en stor gul skylt som varnar för smittorisk och ”skyddsnivå 3”. Utanför hänger gasmasker.

– Här inne hanterar vi djur som misstänks bära på fågelinfluensa och andra sjukdomar i den högsta riskklassen. Då går vi in med lite rymddräktsliknande kläder och gasmasker, men det är inte så ofta vi behöver göra det, säger Jennifer Spens.

Smittbekämpning som grupparbete

Maria Nöremark berättar att hon själv började arbeta som distriktsveterinär efter sin examen. Det dröjde dock inte länge förrän hon började misstänka att något var fel. Hon var ständigt snuvig. Så småningom visade det sig att hon var pälsdjursallergiker.

– Då började jag jobba med smittskyddsfrågor på Jordbruksverket och sökte mig sedan vidare till SVA. Allergi var inte riktigt vad jag hade räknat med när jag hade pluggat i fem och ett halvt år för att bli veterinär, men det blev väldigt bra ändå till slut, säger hon.

Maria Nöremark konstaterar att olika sjukdomar kan vara lätta eller svåra att detektera. Ibland krävs det att SVA utför aktiv provtagning för att säkerställa att Sverige är fritt från smittoämnen. När det gäller andra sjukdomar räcker det att djurägare och veterinärer har anmälningsplikt och rapporterar misstänkta symptom samt ser till att prover skickas in till SVA för analys.

Överlag är smittbekämpning ett grupparbete, menar hon. Det märktes inte minst i samband med utbrottet av afrikansk svinpest i Fagerstaområdet i fjol.

– Över 300 personer anmälde sig frivilliga att söka efter sjuka och döda vildsvin. Vi började nästan grina när vi hörde det. Alla delar i utbrottet krävde nära samarbete mellan många olika aktörer. Och nu är Sverige officiellt fritt från svinpesten. Det är en bedrift vi kan vara stolta över, säger hon.