Politiskt samhällsklimat visas i graffiti

Efter upproret i Egypten var det Kairos gatukonstnärer som satte ljuset på det eskalerande våldet i kölvattnet av den arabiska våren. I en ny avhandling konstaterar Giulia Giubergia att graffiti och muralmålningar har varit ett sätt att hålla ett kollektivt minne av protesternas offer vid liv.

– Graffiti förekom även i Tunisien i samband med den arabiska våren och i Palestina används tags för att nå ut med politiska budskap. Men i Egypten har gatukonsten tagit mer plats och fått större uppmärksamhet, även internationellt, säger Giulia Giubergia.

Hon är religionsvetare vid Göteborgs universitet och har tidigare studerat det politiska läget i Egypten efter revolutionen 2011. Hon har framförallt tittat på salafisternas inträde på den politiska arenan, en konservativ sunnigrupp som tidigare inte tagit plats i egyptisk politik. Nu har hon använt analyser av graffiti och muralmålningar för att belysa skeenden i Egyptens politik under 2012.

– Eftersom jag är religionsvetare är det den graffiti som föreställer de som dog i revolutionen som har intresserat mig mest – personer som ses som martyrer. I Kairo avbildas de ofta som änglar.

Platsen avgörande

Gatukonsten i Kairo är iögonfallande inte bara för att målningarna tar plats i färg, motiv och utrymme. En viktig slutsats i Giulia Giubergias avhandling är att platsen har varit avgörande för konstens genomslagskraft. Hade inte Mohamed Mahmoud-gatan, där graffitimålningar dök upp igen och igen 2011 och åren efter, varit så centralt belägen så hade konstnärerna haft svårt att nå ut så brett.

– När jag gjorde mitt fältarbete var det oerhört intressant att gå längs de här gatorna och förstå hur viktig den här platsen faktiskt är för staden. Mohamed Mahmoud-gatan är en mycket central gata som hänger ihop med Tahirtorget, parlamentet och inrikesdepartementet. Den har inte bara en symbolisk betydelse för revolutionen utan är också högst central i Kairos stadsliv. Mängder av människor passerar här varje dag och bilderna har verkligen haft en visuell påverkan på Kairos invånare.

Avbildas som oskyldiga offer

En annan slutsats i Giulia Giubergias forskning handlar om hur avbildningarna av martyrerna skiljer sig från andra länder. I Iran, som har en tradition av muralmålningar, porträtteras ofta martyrer som krigare med vapen i händerna. Där är det ofta regimen som står bakom gatukonsten. I Kairo däremot avbildas de döda som oskyldiga offer, som revolutionens änglar, säger Giulia Giubergia.

– Martyrer lyfts generellt fram för att få människor att agera, att slåss. De flesta bilderna är realistiska ansiktsporträtt av personer som dött i samband med protester, ofta målade utifrån fotografier. Vingarna är både färgstarka och dekorativa, de får förbipasserande att lyfta blicken och stanna till. Det är svårt att inte reagera.

I samband med presidentvalet hösten 2012 dyker mer explicita porträtt upp, målade utifrån bilder på blodiga, misshandlade ansikten. Giulia Giubergia ser målningarna som en reaktion mot en mer passiv attityd gentemot de värderingar som martyrerna slagits för.

Ett antal större målningar föreställer offren för de våldsamma sammandrabbningarna i hamnstaden Port Said samma år och är gjorda med ett formspråk hämtat från det antika Egypten, något som tonar ner politiska, religiösa och sociala skillnader

– Det är ett sätt att representera det egyptiska utan att behöva bekänna sig till antingen den muslimska eller den kristna delen av befolkningen. Alla som deltog i upproret är egypter, oavsett tillhörighet.

Feministisk arena

För tre år sedan blev Mohamed Mahmoud-gatan åter aktuell som en arena för politisk gatukonst. Då arrangerade gruppen Women on walls en festival för att ge kvinnor plats på graffitiväggarna – med starka reaktioner från andra graffitikonstnärer som följd.

– Många av de som var emot de gatumålningarna var inte emot kvinnors självständighet, men platsen var fel i deras ögon. De kritiserade också det faktum att festivalen hade ekonomiskt stöd och målningarna hade inte självklart kopplingar till revolutionens offer. För dem har gatan varit ett slags Akropolis där de döda ska hedras utan kommersiell inblandning, säger Giulia Giubergia.