Planerad reträtt – nya strategin i svensk klimatanpassning?

När svenska kommuner klimatanpassar är målet att skydda utsatta områden, men i en del lägen är det kanske inte en rimlig strategi. Sakta växer nu insikten att vissa platser kanske inte går att rädda.

Det är dyrt att höja landnivåer och bygga skyddsvallar. Kanske i vissa fall för dyrt? Lisa van Well forskar om planerad reträtt, en strategi där man lämnar vissa utsatta platser åt naturen i stället för att försöka skydda dem.

Under de senaste åren har hon märkt en attitydförändring i synen på planerad reträtt i svenska kommuner.

– Tidigare var det ingen som ens tänkte på detta, men nu ses det som ett alternativ – åtminstone i teorin.

Hittills är det bara Landskrona kommun som har gått till handling och beslutat att ett område ska lämnas. Här har man satt igång Sveriges första planerade reträtt, i kolonistugeområdet Axeltofta som ligger precis vid havet.

På grund av den stora översvämningsrisken beslutade kommunen sommaren 2024 att stugorna ska rivas. Kommunen står inför en situation där vatten- och avloppssystemet behöver rustas upp, och den insatsen bedöms inte som ekonomiskt rimlig med tanke på översvämningsrisken.

Protester i området

Landskrona kommuns beslut om Axeltofta har mött högljudda protester bland de som har stugor i området. Beslutet överklagades även till förvaltningsrätten.

Domen, som kom häromdagen, ger dock kommunen rätt. Inom bara ett par år ska stugorna vara borta och i stället ska ett naturområde anläggas på platsen.

Lisa van Well tror att det är enklare att genomföra en planerad reträtt om initiativet kommer underifrån, och inte ovanifrån. Fast även om de som bor på en utsatt plats är med på idén och vill lämna så kan det uppstå knepiga situationer.

Hon nämner som exempel ett samhälle i nordvästra USA, där invånare tillhörande den amerikanska ursprungsbefolkningen har bett myndigheterna om hjälp att flytta till en säkrare plats.

– De bor låglänt, nära vattnet och med stor risk för jordbävningar och tsunamis. De har sökt statliga medel för att finansiera en flytt men det är fortfarande mycket som inte är löst. Framför allt den finansiella frågan, men också vart de ska flytta. 

Ses som sista utväg

Utöver processen i Axeltofta känner Lisa van Well inte till att det finns några konkreta planer på planerad reträtt i Sverige.

– Det ses som en sista utväg här, men i andra länder är det betydligt vanligare, säger hon och nämner som exempel New Zealand, USA och Frankrike.

I Frankrike finns en särskild myndighet som köper upp och förvaltar kustområden som bedöms som olämpliga för bebyggelse. Vissa områden arrenderas ut till tillfälliga verksamheter. Andra omvandlas till strövområden eller våtmarker.

I ett pågående forskningsprojekt vid Statens geotekniska institut undersöker Lisa van Well och forskningspartners hur vi här i Sverige skulle kunna använda områden som vi retirerar ifrån.

– Ute i kommunerna uppfattas ”reträtt” som något negativt, som att man ger upp de här områdena. Om vi i stället försöker se vad vi kan göra med platserna får vi en mer konstruktiv ingång. Områdena passar kanske inte för bostäder eller annan permanent bebyggelse, men om man kan använda dem på ett flexibelt sätt kan man ändå få ut nytta och värde. Man kan beskriva de här områdena som att de närmar sig pensionsåldern, men fortfarande har några goda år kvar som vi borde göra det bästa av.

Hon nämner Storbritannien som ett positivt exempel.

– Det är vanligt längs den engelska östkusten att den här typen av områden hyrs ut till aktörer som bedriver olika verksamheter som campingar. Tanken är att man använder marken så länge det går, men brister skyddsvallarna så lämnar man och låter det blir en våtmark.

”Många vill bo precis vid kusten”

Ett land som är särskilt intressant i kopplat till planerad reträtt är Nederländerna, i och med att stora delar av landets yta hotas av stigande havsnivåer.

– Den nationella strategin är att skydda hotade områden, vilket är rimligt för annars har man ju inget land kvar, men man har också börjat prata om att göra plats för vattnet vid vissa kuster och vattendrag.

– Det är inte jättepopulärt. Samtidigt finns en historia av att anpassa sig efter havsgränsen. Det verkar som att man ser havsgränsen som något rörligt medan vi här i Sverige i större utsträckning ser den som något fast, säger Lisa van Well.

Framöver hoppas hon kunna fördjupa samarbetet med några kommuner i södra Sverige som står inför särskilt stora utmaningar på grund av till exempel stranderosion, och titta på hur planerad reträtt rent praktiskt skulle kunna gå till där.

Hon är övertygad om att strategin kommer bli vanligare framöver i Sverige, och ser det inte som otänkbart att kustnära bostadsområden kan behöva lämnas. Hon pekar på en olycklig kombination av klimatförändringarnas effekter och vår längtan efter att bo nära vattnet.

– Många vill bo precis vid kusten och så var det inte förr utan det har kommit de senaste 100 åren. Om man tittar på äldre bebyggelse så ligger den ofta en bra bit upp från vattnet, och det kanske fanns en poäng med det, säger hon.