Överdriven skräck för Nordens farligaste djur?

Vår avsky för fästingar vet inga gränser, och kanske präglas inställningen till den lilla spindeln av överdriven alarmism? Finländska forskare ser att vissa människor är så rädda för fästingar att de helt och hållet undviker att vara i naturen.

Det har varit en gynnsam sommar för fästingar med en torr start i maj och juni, och sedan mycket regn. De små spindeldjuren går inte i vinterdvala förrän temperaturen sjunker till under fem grader så hela hösten kan de krypa runt i svampskogen i södra och mellersta Sverige.

I det finländska forskningsprojektet ”Människor och fästingar under antropocen” studerar forskare vid Åbo Akademi, Åbo universitet och Östra Finlands universitet vår avsky för detta lilla djur. De utgår bland annat från vetenskapliga publikationer, historiska texter, medier och sociala medier.

Under arbetet med projektet har forskarna också genomfört utåtriktade arrangemang för allmänheten. Vid ett tillfälle frågade de publiken om det fanns några av de cirka 60 deltagarna som kunde känna någon form av sympati för fästingar.

− Det var kanske två som räckte upp handen. De flesta uttryckte bara avsky, säger historikern Laura Hollsten, som forskar i vetenskapshistoria och miljöhistoria vid Åbo Akademi.

Hon deltar i fästingprojektet tillsammans med andra forskare inom humaniora och samhällsvetenskap. De vill gå till botten med vår kollektiva fästinghysteri och den starka rädslan för TBE och borrelia. Den växande skräcken tror hon också handlar om rädslan för det okända: Nya smittor och främmande fästingarter som Taigafästingen – som framställs som ”hotet från öst”.

Väcker skräck och äckel

Fästingar väcker starka känslor av skräck och äckel, konstaterar Laura Hollsten.

− Det beror så klart på att de sprider sjukdomar men också på att de biter sig fast på oss, säger hon.

Hon betonar att rädslan för fästingar i grund och botten är befogad. Både TBE och borrelia kan ge allvarlig sjukdom om man inte är vaccinerad eller får antibiotika i tid. Dessutom finns det starka skäl att vara orolig över risken att nya arter av fästingar − och därmed nya smittor − ska spridas till Norden på grund av klimatförändringarna.

Fästingen beskrivs ibland som Nordens farligaste djur och det ligger något i det, fast Laura Hollsten tror ändå att bilden behöva nyanseras.

− Det behövs saklig information om fästingar, så att vi lär oss hur vi ska skydda oss. Som det är nu kommer oerhört mycket information, inte minst från medierna, men den är ofta ganska alarmistisk, säger hon.

Undviker friluftsliv

I en studie inom fästingprojektet ser forskarna att rädslan för fästingar påverkar våra vardagsliv och vår natursyn.

− När naturen och vegetationen framstår som något negativt och farligt kan det få konsekvenser som inte är önskade, säger Laura Hollsten.

− Om fästinglarmen får oss att ta på långärmat och gummistövlar när vi går i skogen är det bra, men vi ser att vissa är så rädda för fästingar att de helt och hållet undviker att vistas i naturen och det är synd för vi vet att människor mår bra att av att vara i naturen.

Smör på fästingen?

Rädslan som många känner inför fästingar kan enligt Laura Hollsten spåras tillbaka till senare delen av 1900-talet, då kunskapen om fästingburna sjukdomar ökade.

I brist på kunskap har olika myter kring fästingar uppkommit, berättar hon. På 1970-talet fanns till exempel en utbredd uppfattning om att fästingar lever vid alträd.

− Man skulle akta sig för alar sades det, fast senare förstod man att det inte fanns någon sådan koppling. Snarare trivs både alar och fästingar vid vattenbrynet.

En annan fästingmyt fick genomslag på 1980-talet, nämligen idén att en fästing som har bitit sig fast går lättare att få bort om man lägger en klick smör på den.

− Det är på inget sätt effektivt, säger Laura Hollsten.

Mytbildning uttryck för engagemang

Hon förklarar att den här typen av mytbildning kan ses som ett uttryck för det engagemang som fästingar väcker hos oss människor.

Det finns ett helt forskningsfält om relationen mellan människor och djur, men enligt Laura Hollsten handlar den forskning som bedrivs nästan uteslutande om karismatiska djur − alltså om gulliga djur som de flesta av oss tycker om och kan identifiera oss med.

Det finns mycket forskning om människors relation till katter, hundar, hästar och kor, men väldigt lite om vår relation till spindlar och insekter.

− Det tycker jag är synd, för genom att studera vår syn på de här djuren tror jag att vi kan lära oss mycket om hur vi människor ser på och förhåller oss till naturen, säger Laura Hollsten.