Forskare har länge varnat för att Arktis havsis håller på att smälta bort, och nu står det klart att det inte handlar om något avlägset framtidsscenario. Det här kan ske inom bara några år.

Under en expedition som gjordes i somras kunde forskare från Göteborgs universitet se att havsisen nära Nordpolen var mycket tunnare än vanligt. För bara 20 år sedan var isen i genomsnitt 2-3 meter tjock i slutet av sommaren. I år var den bara 1 meter i snitt.

– Isen var så tunn och ”rutten” att vi knappt hade behövt en isbrytare till den här expeditionen, säger klimatologen Céline Heuzé i ett pressmeddelande från universitetet.

Forskarnas definition av ett isfritt hav i Arktis är att den minsta sammanhängande delen av isen är mindre än 1 miljon kvadratkilometer. I år var den minsta arealen 3,67 miljoner kvadratkilometer.

Det enda som krävs för att isen ska brytas i så små delar att forskarnas definition uppnås är att några vanliga väderfenomen inträffar i en följd. Först krävs att isen är tunnare än normalt i början av hösten. Sedan behövs en ovanligt varm period någon gång under vintermånaderna, vilket hämmar tillväxten av ny is. I det läget är isen så tunn och svag att den kan brytas sönder av en kraftig sommarstorm.

– Dessa händelser har redan inträffat flera gånger i Arktis, men inte i en följd under en säsong. Sannolikheten för att det ska inträffa ökar i takt med klimatförändringarna, säger Céline Heuzé i pressmeddelandet.

Med hjälp av modeller från FN:s klimatpanel IPCC ser forskarna att det finns en påtaglig risk för ett isfritt hav i Arktis redan inom 3-6 år. Senast det kan ha hänt var för 80 000 år sedan, enligt pressmeddelandet.

Om havsisen bryts upp kommer det enligt forskarna snabba på uppvärmningen av havet, vilket påverkar havets förmåga att återbilda is.

Om havsisen försvinner bedömer forskarna att det kommer förändra ekosystemet i Arktis i grunden. Samtidigt varnar flera forskningsrapporter för att de krympande isarna orsakar extremväder som stormar, torka, skyfall och perioder med onormala temperaturer.

Forskningsresultaten har publicerats i Nature Communications.