Att så och plantera vilda växter i naturen kan vara ett sätt att stärka den biologiska mångfalden, men det finns också risker med att sprida vilda växter i naturliga miljöer. För att minimera riskerna har nya riktlinjer tagits fram.

Rekommendationerna handlar bland annat om att använda fröer eller plantor av svenskt och helst lokalt ursprung, om att i första hand bevara och förstärka växtarten på sin naturliga växtplats och om att aldrig bidra till att främmande arter eller genotyper sprids. En art ska heller aldrig spridas utanför sitt naturliga utbredningsområde och samlar man in växter får det inte heller ske på bekostnad av den ursprungliga växtens förutsättningar. Det är några av punkterna i det policydokument som Svenska botaniska föreningen som har tagit fram.

– Den här policyn är ett stort steg för att tydliggöra problem och utmaningar kring spridning av växter i naturen, något som blir allt vanligare inom naturvården. Vi hoppas att policyn kan vara ett stöd till andra som är intresserade av de här frågorna, säger Mora Aronsson, ordförande för Svenska botaniska föreningen, i ett pressmeddelande.

Enligt föreningen behövs det på längre sikt nationella riktlinjer för hur utsättningsprojekt kan genomföras utan att arternas genetiska variation och särprägel påverkas. Man betonar också att alla utplanteringar och sådder av vilda växter i naturlig miljö dokumenteras och följas upp.  

Utplanteringar och sådder har blivit en allt vanligare åtgärd för att stärka den biologiska mångfalden och gynna till exempel bin och fjärilar som är beroende av vissa växter. Det är också ett sätt att bevara och stärka spridningskorridorer som kanske utarmats av en förändrad markanvändning. Det kan handla om att stötta en viss hotad växt eller om att skapa ängsliknande planteringar.