Ny forskning ska ge bättre saneringsmetoder

80 000 markområden runt om i landet har klassats som potentiellt giftiga. Att sanera alla dessa skulle bli mycket dyrt, att återställa ett enda område kan kosta allt från enstaka till hundratals miljoner kronor. Ny forskning ska ge oss bättre reningsteknik men även säkrare metoder för att välja ut vilka platser som bör åtgärdas först.

Länsstyrelserna i Sverige har under de senaste åren gjort en omfattande inventering för att lokalisera områden som är förorenade med till exempel metaller eller organiska miljögifter. De har hittat inte mindre än 80 000 platser där man på goda grunder kan misstänka att marken är förorenad. Av dessa placerades 1300 områden i en grupp där situationen bedöms som särskilt allvarlig. Allra värst är det på 22 utpekade platser. Där finns en akut risk för den omgivande miljön enligt både Länsstyrelserna och Naturvårdsverket.

Stora mängder jord deponeras

Enligt Naturvårdsverket skulle en sanering av enbart de 1500 mest förorenade platserna kosta omkring 60 miljarder kronor. En gigantisk summa med tanke på att verket normalt bara har några hundra miljoner per år att satsa på saneringsåtgärder. I år är budgeten på 393 miljoner kronor. Trots obalansen mellan medel och behov trycker regeringen på om att tempot i saneringsarbetet måste höjas.

– Hittills har vi i alltför hög grad grävt upp, kört bort och lagt förorenad jord på deponi. Det är i och för sig en metod som behöver finnas kvar men vi måste skaffa oss en större palett av fungerande verktyg, säger Yvonne Ohlsson som är forskningssamordnare på Statens geotekniska institut, SGI. Den myndighet som har fått i uppdrag av regeringen att ansvara för forskning, teknik- och kunskapsutveckling när det gäller sanering och återställande av landets förorenade marker.

Rädsla för fortsatt ansvar

Enligt Yvonne Ohlsson är de som aktivt arbetar med att sanera förorenade områden överens om att man borde använda fler metoder än i dag. Trots enigheten kommer de alternativa åtgärder som finns alltför sällan till användning.

Ibland är det alltför bråttom att bli klar med saneringen för att det ska finns tid till alternativa metoder, de som är ansvariga för föroreningen kan även vara rädda att de i efterhand ska ha ett fortsatt ansvar om det visar sig att de alternativa tekniska lösningarna inte fungerar som tänkt. Då är det mer slutgiltigt att gräva bort föroreningarna.

– Dessutom är det förhållandevis billigt att deponera jordmassor och ofta svårt att ekonomiskt motivera andra behandlingsalternativ.

Hitta de marker som utgör störst risk

Enligt Yvonne Ohlsson kan forskningen bidra till att visa på den långsiktiga hållbarheten hos olika lösningar.

– Vi måste kunna förmedla en teoretisk förståelse om vad det är som händer när man till exempel tvättar förorenad jord på plats eller om man stabiliserar föroreningar med ett tillsatsmedel. Kan man känna sig trygg med att resultatet är bestående eller finns det risk att föroreningar ånyo börjar röra på sig? Kan forskningen bidra med svar här så kan man skapa en trygghet i valet av alternativa lösningar.

Det är även viktigt att lagstiftning och tillsynsmyndigheter hänger med i utvecklingen, det är nödvändigt om nya lösningar ska bli accepterade av alla. Men det handlar inte bara om att utveckla nya åtgärdstekniker. En av huvuduppgifterna för forskningen är att få bättre kunskap om hur biotillgängliga olika miljögifter är.

– Idag ”antar vi” oftast i våra bedömningar att allt som finns i en förorenad mark kommer att tas upp av den omgivande miljön. Det är sannolikt en överskattning men vi vet inte exakt i vilken grad. Genom att få fram bättre kunskap och bättre metoder att bedöma det kan vi kanske lämna en del områden helt eller delvis utan åtgärd vilket skulle innebära att vi kan lägga mer resurser på de marker som utgör en verklig risk.

Nytt forskningsprogram

För att öka kunskapen men även för att samordna den kompetens som finns inom området är SGI i startgroparna med ett forskningsprogram som går under namnet TUFFO.

– Vi är inte riktigt klara men det är tänkt att TUFFO ska vara en plattform med uppgift att samla olika aktörer inom området i forsknings- och utvecklingsprojekt. Om vi kan få aktörerna att börja jobba närmare varandra kan de metoder som forskarna utvecklar enklare komma till användning ute i fält.  Hittills har teknikutvecklingen inom området varit alltför entreprenördrivet medan det ofta har saknats forskningsresurser.

I början av sommaren beslutade Formas forskarråd om en riktad utlysning inom ramen för TUFFO. Utlysningen omfattar 21 miljoner kronor.

– Vi hoppas att det ska generera mer forskning kring bland annat saneringsmetoder men också om till exempel utredningsmetoder och verktyg, exempelvis inom riskvärdering.  Det finns ett stort behov av verktyg för att väga samman många olika aspekter av en sanering, säger Yvonne Ohlsson.