Teknikhistorikern Per Högselius ger sig ut i ett ideologiskt slagfält med sitt bokprojekt om kärnkraftens uppgång och fall. Att förstå industrins historia tror han är viktigt nu när debatten om kärnkraftens framtid blossat upp på nytt.

I berättelsen om den svenska kärnkraften ligger fokus ofta på den politiska debatten, men industrins utveckling avgörs inte bara i riksdagshuset. Under arbetet med sin bok ska KTH-forskaren Per Högselius djupdyka i både de politiska arkiven och i industrins arkiv. Målet är att försöka förstå varför kärnkraften fick en kraftig uppgång under 1970- och 80-talet för att sedan vända nedåt kring millennieskiftet.

Delen av berättelsen som handlar om kärnkraftens nedgång är minst lika intressant som den om uppgången, tycker han.

− Förr handlade teknikhistoria nästan alltid om framgångssagorna. Det har skrivits mycket om personer och företag som har lyckats, och om framväxten av ny teknik, men nu märks en omsvängning och ett ökat intresse för stagnation, nedläggningar och utfasning av teknik, säger han.

Bransch i djup kris

Per Högselius beskriver kärnkraftsindustrin som en bransch i djup kris, men han vill inte döma ut den som daterad. Han försöker hålla sig utanför den polariserade debatten där vissa ser en kärnkraftens renässans och andra en teknik som har konkurrerats ut av nya energikällor.

Per Högselius
Per Högselius, professor i teknikhistoria vid Kungliga Tekniska högskolan.

Något som enligt Per Högselius talar för att kärnkraften skulle kunna stå inför en ny uppgång är det växande behovet av energi som inte bidrar till klimatförändringarna. Han pekar även på motståndet som finns mot utbyggnad av vindkraft och vattenkraft som något som kan gynna kärnkraftsindustrin.

Det som talar emot en ny uppgång tror han framför allt är att tekniken är så dyr. Det är svårt att motivera satsningar på nya reaktorer när det ställs mot vindkraftverk och solcellsanläggningar, som är betydligt billigare både att bygga och att driva. Samtidigt finns också argumenten mot kärnkraft som handlar om riskerna för olyckor och att anläggningarna kan bli tacksamma mål för terrorattentat.

”Ingen har börjat bygga något”

Regeringen har nyligen utsett en nationell kärnkraftssamordnare för att ”säkerställa en kraftfull utbyggnad av ny kärnkraft”, men även om det tas initiativ inom politiken för att främja ny kärnkraft, tycker Per Högselius än så länge inte att man kan tala om en ny uppgång för branschen.

− Det förs diskussioner om att bygga nya kärnkraftverk men det är ingen som har börjat bygga något, inte på långa vägar. Kärnkraften kämpar för sin överlevnad och nya reaktorer skulle kräva väldigt stora investeringar, antagligen med skattebetalarnas pengar.

Energiförsörjningen – en ödesfråga

Per Högselius hoppas att han med sin bok ska kunna bidra med kunskap och nyansering i det pågående ställningskriget om kärnkraften.

− Verkligheten är mer komplex än debatten. Diskussionerna är så ideologiskt laddade att de går bortom det rationella, säger han.

Sveriges elbehov bedöms öka mycket de närmsta decennierna. Kanske rent av fördubblas till år 2045. Per Högselius beskriver energiförsörjningen som en ödesfråga i vår tid, och han tror att den polariserade debatten kring kärnkraften öppnar för dåligt avvägda beslut.

− Jag hoppas kunna bidra till att fler ser det historiska sammanhanget som ligger till grund för dagens kärnkraftsdebatt, och att vi får ett bättre samtal. Tonen i dagens debatt är usel.


Charlie Olofssontext

Vad tycker du? Kommentera!

Extrakts kommentarsfält är modererat. Vi förbehåller oss rätten att radera eller beskära poster som till exempel innehåller reklam, personangrepp, rasistiskt eller sexistisk innehåll, alternativt länkar till sidor där sådant innehåll förekommer.

  • Björn Abelsson skriver:

    En bra redovisning av politiken kring kärnkraften ges i Magnus Brandels
    rapport till Energikommissionen den 31 december 2015: ”Översiktlig sammanställning/analys av energipolitiska beslut mellan 1975 och 2009 i Sverige”. Av denna rapport framgår, att fram till och med Alliansens energiavtal 2009 så var samtliga partier i riksdagen (utom möjligen SD) för en successiv avveckling av kärnkraften. Inte förrän Liberalerna vägrade att underteckna Energiöverenskommelsen 2016 mellan M, KD, C, S och MP var det något parti som förespråkade att kärnkraften skulle vara kvar för all framtid. I Alliansens avtal 2009 talar man om ”en förlängning av kärnkraftsparentesen” och i energiöverenskommelsen 2016 är det långsiktiga målet ett förnybart energisystem.