När sötvattnet försvinner

Människan bidrar till att vatten som motsvarar två tredjedelar av Amazonasflodens flöde försvinner upp i atmosfären varje år. Det visar ny forskning från Stockholms universitet.

Tillgången till sötvatten är avgörande för mänskligt liv, men det innebär inte alltid att vi tar hand om det. Länge har det varnats för större och svårare vattenkriser, och nu visar ny forskning från Stockholms universitet att den mänskliga vattenpåverkan är betydligt större än man tidigare trott. Forskarna har studerat data för klimat, hydrologi och vattenanvändning från hundra av världens stora avrinningsområden mellan 1901 till 2008. Studien visade att dammar och bevattningssystem avdunstar mer, och att växter transpirerar mer vatten än man tidigare trott. Resultatet är att vi får mindre tillgängligt vatten på land och ökad risk för torka och översvämningar. Förändringarna i vattnets kretslopp på grund av olika mänskliga aktiviteter medför också lokala klimatförändringar.

Vänder uppochner på tidigare bedömningar

En tidigare uppskattning av mänsklighetens sötvattenskonsumtion har legat på 2 500 kubikkilometer per år, men den nya studien bedömer att konsumtionen snarare ligger på nära 4 400  kubikkilometer vatten per år, vilket är en ökning på 70 procent. Det innebär att vi har gått över en planetär gräns för vattenkonsumtion som föreslås ligga på 4 000 kubikkilometer vatten per år enligt Stockholm Resilience Centre. Den beräknade människodrivna ökningen av den globala sötvattenförlusten till atmosfären motsvarar två tredjedelar av hela Amazonflodens årliga flöde, som är jordens i särklass största flodavrinning. – Det är som en jätteflod av sötvatten från marken till atmosfären. Det är allvarligt att vi förändrat så mycket utan veta om det. Vi visar att vi redan ligger över vad som föreslagits vara en planetär gräns för vattenkonsumtion. Det är allvarligt att vi gör det, vare sig vi har passerat en verklig gräns eller om gränsen har varit för lågt uppskattad, säger Gia Destouni, professor vid Institutionen för naturgeografi vid Stockholms universitet och huvudsekreterare på Formas. Den planetära gränsen rör alltså vattenkonsumtionen, men inkluderar inte vattenföroreningar. Om man också inkluderar föroreningarna är den totala mänskliga vattenpåverkan betydligt större, och studien har också ruckat på tidigare beräkningar av det totala mänskliga vattenavtrycket med närmare 20 procent, till 10 700 kubikkilometer per år.

Omfördelning av vatten

Men återgår inte det avdunstade vattnet till kretsloppet? Det är inte så enkelt, säger Gia Destouni. – Vattnet går tillbaka till sitt kretslopp, men inte alls nödvändigtvis till samma avrinningsområde som förlorade det på grund av den människodrivna avdunstningshöjningen där. Istället säger hon att det extra vattnet i atmosfären kan falla ner som regn över något annat landområde, där det till exempel kan öka översvämningsrisken, eller över havet, vilket innebär att vattnet förlorats från sötvattensystemet på land. – Dessutom kan en varmare atmosfär generellt innehålla mer vattenånga än en kallare, så den ökade vattenförlusten från land blir också en integrerad del i den globala klimatförändringen, säger Gia Destouni. För vattnet på land innebär den människodrivna ökningen i vattenförlusten på många ställen en betydelsefull minskning i tillgången till sötvatten och dess avrinning genom vattendrag, sjöar, våtmarker och grundvatten.

Ett viktigt bidrag

De nya vattenberäkningarna, som baserats på en stor mängd tillgängliga data för olika delar av världen, är ett viktigt bidrag för att kunna hitta lösningar på problemen som mänsklig vattenpåverkan kan leda till. – För att kunna lösa problemen måste vi förstå varför de har uppstått och hur de kan utvecklas i framtiden beroende på hur vi agerar – de aktuella forskningsresultaten ändrar väsentligt vår förståelse av dessa orsakssamband, säger Gia Destouni. Studien publicerades i tidsskriften Science.