När energifrågan blev en samhällsfråga

Birgitta Dahls gärningar inom både miljö och feminism känner du kanske till, men visste du att Sverige kan stoltsera med ännu en politiker som har satt djupa spår i svensk miljöpolitik?

Hallå där Ann-Sofie Kall, lektor vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping, som är aktuell med den nya boken Att ställa frågan – att våga omställning Birgitta Hambraeus och Birgitta Dahl i den svenska energi- och miljöpolitiken.

Boken handlar om Birgitta Hambraeus och Birgitta Dahl, varför valde ni just dem?
– Det är två politiker som är väldigt intressanta i svensk energipolitik, och de har även varit aktiva inom feminism. Vi tyckte att det skulle vara intressant att kombinera dessa båda perspektiv.

Tidsmässigt har ni begränsat er till 1970 och -80-talet, varför?
– Det är under denna period som energifrågan blir en samhällsfråga. Vid ingången av 1970-talet var alla politiska partier överens om att kärnkraft var framtiden, första gången kärnkraftsmotstånd lyftes som en fråga i riksdagen är 1971. Under stor del av 1970-talet får alternativa röster mer utrymme i debatten. Bland annat ifrågasätts storskalighet och konstant tillväxt och i stället lyfts småskalighet, närdemokrati och vikten av förnybara energikällor fram.

Vilken roll spelar Birgitta Hambraeus under denna period?
– Birgitta Hambraeus fick som nytillträdd riksdagsledamoten 1971 i uppdrag att från sitt parti, Centerpartiet, att utreda kärnkraftens risker. 1976 till 1978 satt hon också med i Energikommissionen. I början var hon själv positiv till kärnkraft, men i takt med att hon läste in sig på forskning och samlade in information så ändrade hon sitt ställningstagande.

Vad baserade hon sitt ställningstagande på?
– Hon rådfrågade många personer, bland annat Nobelpristagaren och kärnkraftsmotståndaren Hannes Alfvén, en relation som präglande hennes arbete mycket i denna fråga. Hon kom från en industrifamilj och kände många industripampar, så hon sökte även kunskap och kontakter inom industrin, men också inom miljörörelsen. Men även kulturpersoner fick tycka till, hon skrev exempelvis brev till Harry Martinsson. Hennes sätt att jobba hängde samman med det allmänna klimatet i samhällsdebatten under 1970-talet där fler tog plats.

Hur skiljer hennes arbetsmetod sig från Birgitta Dahls?
– Birgitta Dahl kunde det partipolitiska spelet, medan Birgitta Hambraeus gick sin egen väg. Hon kände sig inte som en i gänget utan jobbade lite utanför ramarna, och byggde snarare nätverk utanför riksdagen. Hon har gjort uttalanden som inte alltid varit förankrade i partilinjen och som också väckte starka känslor. Vi tolkar det som att hon är frustrerad för att hon inte får gehör för sina idéer. Vi har träffat henne och hon tycker fortfarande om att prata om dessa frågor.

Ni har även träffat dem tillsammans på deras tidigare arbetsplats i riksdagen, hur var det mötet?
– Det finns ju en dynamik mellan dem. De har i vissa frågor strävat åt samma håll, men de var ju politiska motståndare och i Energikommissionen var de verkligen motståndare. Under mötet sa Birgitta Hambraeus att hon tyckte att Birgitta Dahl var ett ”hår av hin” och ”jag gillar ju dig men du var faktiskt fruktansvärd under denna period”. Det var spännande att se dem tillsammans.

Vad kan vi lära av Birgitta Hambraeus och Birgitta Dahl som skulle behövas i dagens politiska klimat?
– Vi kan lära oss att omställningen till ett hållbart samhälle kräver engagemang, kunskap och prioritering. Det kräver att vi kopplar samman olika politiska områden med varandra, att vi tar hjälp av olika perspektiv och olika experter och att vi ser till helheten. Detta var något som både Birgitta Hambraeus och Birgitta Dahl gjorde. De fortsatte att arbeta med dessa frågor även när de möttes av motstånd.