Forskare vid Stockholms universitet anser inte att EU:s reglering av kemikalier är tillräcklig för att skydda människors hälsa och miljö. I en avhandling föreslås nu en metod för att underlätta kopplingen mellan forskning och lagstiftning.

– Som konsumenter ska vi kunna förvänta oss att de produkter som finns på marknaden är säkra. Regleringen av kemikalier i konsumentprodukter behöver stärkas, och för det behöver forskningsresultat användas bättre, säger Linda Molander, nybliven doktor i tillämpad miljövetenskap vid Stockholms universitet. I avhandlingen lyfter hon problemet med att många kemikalier med identifierat eller potentiellt farliga egenskaper tillåts i vardagliga produkter. I EU finns ett förbud mot att tillverka produkter med vissa ämnen som bedömts som särskilt farliga,  men det gäller inte importerade varor trots att en stor andel av det vi köper har producerats utanför EU. – För många saker vi konsumerar, till exempel kläder, skor, möbler och plastartiklar är EU:s kemikalielagstiftning Reach den enda regleringen. Därför är det viktigt att den fungerar som ett effektivt skyddsnät, säger Linda Molander. Beslut om att förbjuda eller begränsa kemikalier grundas på om de bedöms utgöra en risk för människors hälsa eller för miljön, ofta utifrån toxicitetsstudier som utförts enligt standardiserade riktlinjer. – Den metod som vanligtvis används för att utvärdera studier för riskbedömning rankar per automatik standardiserade studier (de som följt t ex OECD:s riktlinjer) högre än forskningsstudier som inte följer sådana standarder. Detta är begränsande, eftersom många potentiella hälsoeffekter av till exempel hormonstörande ämnen inte undersöks i standardstudierna. Linda Molander och hennes kollegor vill bidra till att mer forskning ska kunna användas vid riskbedömning av exempelvis hormonstörande ämnen, även studier som inte följer standardiserade riktlinjer. De har därför sammanställt en rad kriterier studien bör uppfylla för att den ska kunna räknas som tillförlitlig och relevant. – Kemikalieinspektionen har redan använt metoden vid utvärderingen av ett ämnes hälsoeffekter och vi hoppas att den kommer att användas av riskbedömare vid fler myndigheter och företag, avslutar hon.