”Medierna kan visa vägen framåt i klimatkrisen”

Vetenskapligt är frågan avgjord och vi har den kunskap som krävs för att agera – nu måste medierna ta nästa steg. Det menar Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman, som ser klimatfrågan som en existentiell angelägenhet. Nu ges ett trettiotal av hans texter om klimatet ut i bokform.

Det handlar om tidernas största nyhet, en fråga som inte kan stanna på mediernas nyhets- eller vetenskapsplats, menar Björn Wiman.

Han citerar brittiska The Guardians förre chefredaktör Alan Rusbridger som på julafton för fyra år sedan mejlade sina medarbetare med en önskan om att tidningen skulle ta ett större ansvar i rapporteringen kring klimatkrisen – ett område där Rusbridger tyckte sig ha misslyckats under sina 20 år som chefredaktör för den ansedda tidningen.

– Det finns en poäng i att tala klarspråk. Om vi tror på forskarna och på att frågan är så stor som de säger, då finns det ett enormt tomrum mellan det vi journalister gör i dag och det vi borde göra, säger Björn Wiman, som trots att han är nöjd med mediernas försök att lyfta klimatfrågan i valrörelsen tror att det nu krävs nya grepp.

– Om vi inte låter klimatfrågan omfatta allt vi gör förklarar vi i princip att det forskarna säger inte stämmer.

Nya sätt att berätta om klimatkrisen

Samtidigt som klimatfrågan har fått allt större utrymme på Dagens Nyheters kultursidor har Björn Wiman också återkommit allt oftare till ämnet i sina söndagskrönikor.

I boken Sent på jorden – 33 tankar om världens största nyhet ryms omkring hälften av de texter han skrivit på temat sedan 2012.

– Medierna kan visa vägen framåt. Vi måste se det engagemang som finns hos så många som en utmärkt möjlighet att förnya och förbättra vårt sätt att berätta om klimatkrisen och hur den kommer att påverka samtliga sektorer i samhället.

Björn Wiman gör det genom att sätta ljuset på känslor, litterära tillbakablickar – många av de stora författarna såg tidigt miljö och natur som en avgörande fråga för mänskligheten – och kulturens kraft som budbärare.

Han börjar hos Gunnar Ekelöf, vars diktsamling inspirerat till bokens titel, och slutar med en fundering kring vad Hans Rosling hade kunnat åstadkomma i dag. Däremellan ryms namn som Martin Hultman, Naomi Klein och Svetlana Aleksijevitj; författare, forskare, debattörer och aktivister som bidrar med olika angreppssätt.

”Vi har inte tid”

En återkommande fråga i Björn Wimans texter är den högerpopulistiska våg som drar över världen och som hänger tätt samman med klimatets framtid. Det är svårt att se ljuset när Brasiliens regnskogar står inför nya hot, men att bara vänta ut en prövande tid är inte ett alternativ, säger han.

– Vi har inte tid att vänta på att de amerikanska väljarna ska tröttna på Trumps vansinne, vi har inte tid att vänta ut en brasiliansk president som får Trump att framstå som ett söndagsskolebarn, eller det kinesiska kommunistpartiet som går i en alltmer diktatorisk riktning.

Han ser ett tydligt samband mellan högerpopulismens hat mot kvinnor och minoriteter och dess förakt för naturen och för planetens gränser, och liknar den vid en global självmordssekt som skrattandes går rakt mot undergången.

– Vi har sett historien ta stora språng åt ett åt helvete fel håll. För fem år sedan hade ingen kunnat tro att världen skulle se en dokumenterad dåre som amerikansk president. Det kan vi se som hoppingivande, att vi inte vet vilka hopp som utvecklingen tar i framtiden.

Hoppas på en folkrörelse

En starkare folkrörelse, som skulle kunna resultera i massavbokningar av flygresor eller i protester som får oljebolag att lämna oljan i marken, kan vara en sådan kraft som i växelverkan med politik och teknik kan skapa en exponentiell utveckling åt ett annat håll, tror Björn Wiman.

Han ser ett tydligt engagemang i kontakten med tidningsläsarna, men tycker inte att politikerna har fångat bollen trots att många längtar efter ett tydligt ledarskap.

– Man står vid sin sophink och ska källsortera ett äggskal samtidigt som man vet att tusentals andra människor i samma stund beställer en julresa till Thailand. Det är i det tomrummet den moderna människan befinner sig.

– En tanke med att samla de här krönikorna i en bok är att upplösa den klaustrofobiska ensamhet som man kan uppleva när man ropar och ingen lyssnar.