Letar säkra metoder att mäta trädens kolinlagring

I drygt 20 år har svenska skogsägare kunnat miljöcertifiera sitt skogsbruk. Men metoderna som används för att beräkna skogens förmåga att binda kol är osäkra och bygger på gammal forskning, menar Daniel Metcalfe, professor vid Umeå universitet.

Trots att skogen ses som en viktig tillgång i klimatarbetet är kolinlagring inte en självklar del i de vanliga certifieringsprogrammen i Sverige, FSC (Forest Stewardship Council) och PEFC (Programme for the Endorsement of Forest Certification).

– Certifieringsprogrammen som finns i Sverige och större delen av världen är viktiga. Men konstigt nog ingår nästan aldrig kolinlagring, säger Daniel Metcalfe, som leder ett nytt forskningsprojekt vid Umeå universitet, med målet att förbättra kartläggningen av skogens kol.

I sin forskning tittar Daniel Metcalfe på olika aspekter av kolets kretslopp i skogen och har själv gjort många inventeringar för att försöka kvantifiera hur beräkningar av mängden kol i ett ekosystem bäst görs. Hans intresse för kolberäkningar i miljöcertifieringar väcktes när han tittade närmare på de utsläppsprotokoll som används i internationella överenskommelser, till exempel Kyotoprotokollet.

– Jag blev förvånad över att flera av de instruktioner som används bygger på referenser och forskning som är riktigt gamla och ofullständiga. Det fick mig att fundera över hur miljöcertifieringarna fungerar, där finns också en tydlig förbättringspotential.

Certifieringsprogrammen är också intresserade av att utveckla mätningen av kolinlagring och i forskningsprojektet ingår FSC, den vanligaste certifieringen i Sverige.

– För att certifieras av FSC i dag är det främst biologisk mångfald och sociala frågor som mäts, mycket lite handlar om kolinlagring. FSC har utvecklat ett preliminärt verktyg för att mäta kol, så det är på gång. Man vill gärna inkludera kolinlagring i certifieringen. Målet med vår studie är att utveckla och förbättra de verktyg som finns.

En rad osäkerheter

I dag mäter de flesta länder kolhalten i trädens stammar och i marken, dock inte särskilt djupt. Ett problem med det är att det krävs en rad antaganden för att få en uppskattning av mängden kol i hela ekosystemet, menar Daniel Metcalfe.

– Om jag mäter mängden kol 20 till 30 centimeter ner i marken, hur mycket finns det längre ner? Om vi mäter mängden kol i trädets stam, vad säger det om hur mycket kol det är i rotsystemet och trädkronan? Det är oerhört svårt att säga.

När det handlar om större skogar och större mängder virke får även små skillnader i beräkningarna stor effekt. Normalt räknar man med att 47 procent av virkets biomassa består av kol, men även där finns en osäkerhet. Skulle det bara skilja någon procentenhet, om det är 48 i stället för 47 procent, så gör det en enorm skillnad i beräkningen av kolinlagringen för ett skogsbolag som förvaltar en miljon hektar skog, till exempel.

Bygger på gammal forskning

En ännu större osäkerhet är det som kallas Biomass Expansion Factor, det tal man multiplicerar massan i trädets stam med för att få skogens totala biomassa över mark.

– Variationen är enorm, hur mycket extra biomassa finns det i trädkronor, i lingon- och blåbärsris och så vidare? Och hur ser den geografiska variationen ut? Ändå använder man ett slags magiskt tal för att uppskatta ett ekosystems totala kolmängd.

Daniel Metcalfe blev nyfiken på var siffrorna som används i beräkningarna ursprungligen kommer ifrån och tog – mest på skoj – på sig detektivglasögonen och gjorde ett försök att spåra dem. I en rapport från FN:s klimatorgan IPCC står att ett visst tal ska användas, med en referens till en annan rapport, som i sin tur hänvisar till en annan referens.

– När jag till slut kom till de ursprungliga källorna var det både skrämmande och förvånande hur bristfälliga och ofullständiga de är.

Det medelvärde som ligger till grund för Biomass Expansion Factor för barrskogar på norra halvklotet kommer från fem vetenskapliga artiklar. Bara två av artiklarna handlar om skandinaviska skogar.

– De är dessutom närmare 20 år gamla, det har gjorts väldigt mycket mer forskning sedan dess. Här i Sverige har vi mycket och bra data att utgå från.

Får inte urholkas

Det forskningsprojekt som nu startar består dels av en kunskapsöversikt, dels av fältstudier med test av de olika parametrar som kan tänkas ingå i framtida mätningar av kolinlagring. Målet är att FSC-certifieringarna ska kunna inkludera kolinlagring på ett mer rättvisande sätt.

Forskningen skulle också kunna bidra till en mer korrekt uppskattning av skogsindustrins koldioxidutsläpp – en omdiskuterad fråga. För skogsbolag kan det innebära att det krävs mer för att de ska få behålla certifieringen.

– Nästan alla skogsbolag har någon form av certifiering i dag och förståelsen är stor för att miljöcertifieringarna måste utvecklas. Vi ska inte vara rädda för att göra det svårare att bli certifierad. Om det urholkas, om alla kan få ett certifikat, tappar vi lite poängen med det, säger Daniel Metcalfe.