Pandemin och klimatkrisen är två utmaningar som samhället tagit sig an på helt olika sätt. I en ny studie har forskare analyserat politikers och makthavares syn på de två kriserna och hur styrmedel har använts. Trots stora skillnader finns det flera lärdomar att dra, menar forskarna.

Den stora utmaningen i klimatarbetet, jämfört med smittbekämpningen under pandemin, är att klimatförändringarna ofta inte ses som en akut kris, utan snarare en långsam process som i framtiden kan leda till kris. Till skillnad från pandemins uppmaningar och rekommendationer riktade direkt till individen, riktar sig samhället i klimatarbetet snarare till organisationer och företag, med ekonomiska styrmedel och stöd till tekniska lösningar, visar studien som publicerats av forskare på VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut.

– Under pandemin fanns en direkt koppling till varje invid, som faktiskt kunde bära viruset och smitta andra. Vad vi individer gör är förstås viktigt för klimatet också, men det sambandet är inte lika direkt. En enskild resa kan inte få samma omedelbara och dramatiska betydelse som under pandemin, säger Jens Portinson Hylander, artikelns huvudförfattare, i ett pressmeddelande.

Han tror ändå att det finns anledning att titta på erfarenheter från pandemin, även i klimatkrisen skulle medborgarnas ansvar kunna betonas.

– Det handlar inte om lock-downs för att rädda klimatet. Men om att dra lärdomar från pandemin där solidaritetstänkande i omställningen kan fungera som ett kitt mellan stat och medborgare där båda växeldrar.

– Det kan handla om att börja diskutera minskat resande, om goda lokala livsvillkor och att det finns en relation mellan samhällets omställning och medborgares roll i denna. Att förmedla att omställningen är ett gemensamt projekt som stärks av ett solidariskt ansvarstagande där vi tar hand om varandra säger Jens Portinson Hylander.

Studien bygger på pressmeddelanden, politikers och myndighetsföreträdares framträdanden, regeringsdokument och intervjuer.