”Lagstiftning stigmatiserar ofarliga GMO-grödor”

All tillgänglig forskning visar att det inte är förädlingsmetoden som avgör en grödas påverkan på människor och djurs hälsa eller den omgivande miljön. Trots detta ställs fortsatt omfattande krav på riskanalyser av GM-grödor medan motsvarande krav helt saknas för konventionellt förädlade grödor. Det är hög tid att reformera EU:s biosäkerhetslagstiftning och införa en teknikneutral lagstiftning som reglerar slutprodukten istället för, som idag, förädlingsmetoden. Det skriver Jens Sundström, docent och samverkanslektor vid SLU.

Inom Europa finns särskilda regler för odling, försäljning och handhavande av grödor som förädlats med hjälp av vissa former av modern genteknik. Lagstiftningen på det här området är inte teknikneutral vilket medför att det inte är grödans slutgiltiga egenskaper, utan vilken förädlingsteknik som använts, som bestämmer om den måste märkas när den säljs och om odling måste föregås av en riskvärdering innan kommersialisering kan tillåtas.

Identiska egenskaper

Det är fullt möjligt att producera två grödor med identiska egenskaper där den ena, enbart på grund av val av förädlingsteknik kallas en genetisk modifierad organism en så kallad GMO. Medan den andra, i lagens mening, ses som något helt naturligt och till och med får användas inom ekolantbruket; utan vare sig föregående riskvärdering eller krav på märkning. I strikt biologisk mening finns det dock inga naturliga grödor. Alla grödor som vi odlar inom jordbruket är resultatet av en tusenårig förädling som givit upphov till storskaliga förändringar av växternas arvsmassa, de är alla genmodifierade om ni så vill.

Inaktuell lagstiftning

Jag ser i huvudsak två problem med en lagstiftning som är baserad på teknik. Det första och mest uppenbara problemet är att en sådan lagstiftning väldigt fort blir inaktuell. Den nuvarande lagstiftningen reglerar de tekniker som fanns tillgängliga i början av 1990-talet. Med tanke på att teknikutvecklingen inom den moderna biologin i många stycken överträffar teknikutvecklingen inom informationsteknologin är lagstiftningen sedan länge sorgligt daterad.

Det överlastade regelverk som omgärdar GMO innebär i praktiken ett stopp för utvecklingen av grödor som förädlats med de nya teknikerna

Det finns idag flera nya förädlingstekniker som vi inte vet om de i lagens mening ger upphov till en GMO eller inte. För att bygga vidare på exemplet ovan går det därmed att ta fram tre grödor med identiska egenskaper där en gröda räknas som en GMO, en gör det inte och den tredje kanske kommer att göra det; när väl lagstiftarna vågar ta tag i frågan. Det kan synas som ett litet problem men på grund av det överlastade regelverk som omgärdar de grödor som kommit att kallas GMO innebär det i praktiken även ett stopp för utvecklingen av grödor som förädlats med de nya teknikerna, i alla fall här i Europa.

Biologiska relevansen borttappad

För ett antal år sedan var jag sakkunnig i en utredning som skulle ta fram en kunskapsöversikt över de nya förädlingsteknikerna åt lagstiftarna nere i Bryssel. Under tiden som rapporten nu legat och väntat på beslut har teknikutvecklingen gått framåt och nya tekniker har utvecklats som tydliggör det andra problemet som jag ser med en teknikbaserad lagstiftning. Nämligen det att de åtgärder vi kräver i form av märkning och föregående riskvärdering av GM-grödorna tenderar till att anpassas till vad som är tekniskt möjligt att åstadkomma och inte vad som är biologiskt relevant ur ett hälso- eller miljöperspektiv. I korthet innebär det att de krav på märkning av GMO i livsmedel och foder som finns inom EU idag, finns där, inte för att det innebär någon fara för vare sig människor och djurs hälsa att konsumera dessa grödor- om de gjorde det skulle grödorna inte godkännas- utan för att det är tekniskt möjligt att med hjälp av molekylärbiologiska metoder spåra förekomsten av en gentekniskt förädlad gröda ner till näst intill homeopatiska nivåer. Från politiskt håll motiveras inte heller kraven på märkning av att GM-grödorna skulle utgöra någon risk, utan av principen för konsumentens rätt att välja.

Meningslös diskussion

Reglerna för GMO-märkningen bygger således på att det går att detektera förekomst av de förändrade anlagen i prover tagna från livsmedel och foder. Gemensamt för flera av de nya förädlingsteknikerna som utvecklats på senare år är att de möjliggör en riktad förändring av enskilda anlag men att den förändringen inte går att särskilja från en förändring som uppstått genom konventionella förädlingsmetoder.

Åtskilliga sakkunniga inom EU sitter nu och funderar på vad som egentligen är en GMO. […] En intressant fråga för de troende men i praktiken saknar den helt betydelse.

Det går helt enkelt inte att spåra grödor som förädlats med de nya förädlingsteknikerna på samma sätt som man kan spåra förekomst av GM-grödor i livsmedel och foder. Själva basen för lagstiftningen kring märkning av GM-grödor håller därmed på att bli inaktuell och vi har kommit i en situation där åtskilliga sakkunniga inom EU nu sitter och funderar på vad som egentligen är en GMO. Om man genomför en riktad förändring av en enstaka bas i DNA-kedjan är det då en GMO eller går gränsen vid två eller kanske tre baser? Diskussionen kan snarast liknas vid den teologiska diskussion man hade på medeltiden när dåtidens sakkunniga debatterade frågan huruvida Jesus ägde sina kläder eller ej. En intressant fråga för de troende men i praktiken saknar den helt betydelse.

Förädlingsmetoden inte avgörande

För att återgå till nutiden: All tillgänglig forskning visar att det inte är förädlingsmetoden som avgör en grödas påverkan på människor och djurs hälsa eller den omgivande miljön. Trots detta ställs fortsatt omfattande krav på riskanalyser av GM-grödor medan motsvarande krav helt saknas för konventionellt förädlade grödor. En bidragande orsak till detta är att de flesta av analyserna som krävs för att få en GM-gröda godkänd är omöjliga att göra på konventionellt förädlade grödor, då man i dessa ofta saknar detaljerad kännedom om vilka eller ens hur många egenskaper som är förändrade. Kraven på riskforskning bestäms därmed av vad som är tekniskt möjligt, inte vad som är biologiskt relevant. Detta har bidragit till att omfattande riskforskning utförs enbart med motiveringen “att det är en GMO”, trots att det saknas någon egentlig hypotes om att en viss egenskap utgör en ökad risk.

Vi riskerar att gå miste om den teknikutveckling som är nödvändig för att Europa på sikt ska kunna utveckla ett jordbruk som både är ekonomiskt och miljömässigt hållbart.

Dags att reformera lagstiftningen

En slutsats som kan dras är att vi inom EU har spenderat åtskilliga miljarder både på riskforskning kring GM-grödor och till att utveckla ett system för att särskilja och märka ut något som är helt ofarligt. Detta har i hög utsträckning bidragit till en onödig stigmatisering av dagens GM-grödor. En annan slutsats är att det nu är hög tid att reformera EUs biosäkerhetslagstiftning och införa en teknikneutral lagstiftning som reglerar slutprodukten istället för förädlingsmetoden. Det är också viktigt att ansvariga politiker och forskningsfinansiärer känns vid det nuvarande systemets slöseri med offentliga resurser. Om inte så sker riskerar vi att gå miste om den teknikutveckling som är nödvändig för att Europa på sikt ska kunna utveckla ett jordbruk som både är ekonomiskt och miljömässigt hållbart.