Konfliktfyllt när tranorna återvänder

Nu syns tranorna åter dansa vid våtmarkerna och sprida budet om att våren är på väg. Deras spel är uppskattat, men den växande tranpopulationen ställer också till problem.

Under de senaste decennierna har antalet tranor ökat stadigt i Sverige. På våren och hösten förs regelbundet statistik över hur många tranor som vistas vid de mest populära rastplatserna (Hornborgasjön, Tåkern, Kvismaren och Hjälstaviken). År 1990 räknade man som mest in 3 650 tranor vid ett och samma tillfälle, på dessa fyra platser tillsammans. År 2020 räknade man som mest in hela 40 000 tranor (se diagram).

− Det är en otrolig ökning, säger viltforskaren Lovisa Nilsson, som forskar vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Numera är det alltså inte några enstaka tranpar som ses dansa vid rastplatserna. Bara vid Hornborgasjön samlas vissa dagar tio tusentals tranor på väg till häckningsplatserna längre norrut. Som mest har man vid ett enda tillfälle räknat in närmare 30 000 tranor vid Hornborgasjön. Det var en aprildag år 2019.

Samtidigt som tranorna samlas vid våtmarkerna flockas även ornitologer och turister som kommer för att titta på deras spel. Tranor är mytomspunna och populära fåglar, men när de kommer i flockar orsakar de stora skador för lantbrukare. I ett pågående projekt undersöker Lovisa Nilsson hur konflikterna kring tranorna kan hanteras och hitta kompromisser mellan olika aktörer som naturvårdare, ornitologer, turistnäringen och lantbrukare.

”De kan länsa stora delar av en åker”

För lantbrukarna blir situationen nu på våren värst om timingen är sådan att tranorna anländer precis i samband med sådden.

− Då kan man se tranorna gå i såraderna och plocka korn för korn. De kan länsa stora delar av en åker, säger Lovisa Nilsson.

Även på hösten, när tranorna vänder söderut igen, kan skadorna för lantbruket bli stora, om de inte har hunnit skörda.

Gruppen lantbrukare som drabbas av tranornas framfart är egentligen ganska liten. Det gäller just de som har åkrar i närheten av rastplatserna, men där blir skadan å andra sidan ofta mycket stor. Drabbade lantbrukare kan söka ersättning för förlusterna, och detta innebär en växande kostnad för staten. År 2020 betalades sammanlagt två miljoner kronor ut i ersättning till lantbrukare som fått skörden förstörd av tranor.

Kan hota våtmarkens mångfald

På senare tid har inte bara lantbrukare utan även naturvårdare uttryckt oro över den växande tranpopulationen.

− De ser en risk för att tranorna kan orsaka problem för andra arter när de kommer i så stora flockar. Tranor är allätare och på häckningsplatserna ser man att de äter andra fåglars ungar. Vi vet inte om det påverkar populationen av andra arter men det finns en potentiell påverkan. Det är något vi håller på att titta närmare på, säger Lovisa Nilsson.

För att motverka konflikter kring tranorna undersöker hon bland annat hur metoder för att hålla tranor borta från åkrarna kan effektiviseras. Till exempel går det att sätta upp skrämsel i form av stängsel, flaggor eller gasolkanoner som skrämmer fåglarna med regelbundet återkommande skott. En annan metod är att anlägga avledningsåkrar och exempelvis försöka styra bort tranorna genom att sprida korn. Ytterligare en metod är att lämna en stubbåker för tranorna, alltså en åker med rester från skörden.

− Genom att öka kunskapen om vilka metoder som fungerar kan vi göra mer effektiva åtgärder. Vi tittar på vilka åkrar tranorna söker sig till, var skrämsel ska sitta för att vara som mest effektiva och hur lantbrukare kan tänka kring var man odlar olika grödor, säger Lovisa Nilsson.

Om tranor orsakar stora problem har lantbrukare som sista utväg rätt bedriva skyddsjakt för att förhindra skador på grödor, men det är inte tillåtet att jaga tranorna så hårt att det påverkar populationen.

Samarbete för att motverka konflikt

För att motverka konflikter kring tranorna tror Lovisa Nilsson att det behövs bättre former för samverkan mellan olika grupper som har intressen kopplade till tranorna. Hon ser till exempel att det vid många länsstyrelser skulle behövas bättre kontakt mellan viltförvaltningen, som ser till tranornas situation, och våtmarksförvaltningen.

− Förvaltningen av tranor och våtmarker är ofta organiserade på olika enheter och det är synd, särskilt om tranorna påverkar biodiversiteten i våtmarkerna, säger hon.

Hon tror att samverkan kring tranorna behöver bli bättre, men ser också att det finns exempel på fungerande satsningar. På vissa platser finns till exempel särskilda arbetsgrupper där tranorna diskuteras. Där möts olika aktörer som vilthandläggare på länsstyrelsen, forskare, ornitologer och lantbrukare.

− De träffas ett par gånger per år och det ser ut att fungera väldigt bra. I vissa regioner är våtmarksförvaltningen med. I andra inte.

Hon nämner inrättandet av så kallade skrämselkonsulenter som ett annat positivt exempel. På vissa länsstyrelser finns detta som en resurs för lantbrukare, som då kan få hjälp att sätta upp skrämsel.

Har högsta skyddsklass

Lovisa Nilsson hör ofta drabbade lantbrukare uttrycka en oro inför vart utvecklingen är på väg. Hur många ska tranorna egentligen få bli? Ett sätt att minska skadorna vore att sätta lokala mål för antalet tranor och alltså öppna för utökad jakt, men den möjligheten begränsas av EU:s fågeldirektiv, där tranorna har högsta skyddsklass.

− Jag tror att det går att hantera konflikterna och hitta bättre lösningar, men vad som går att göra begränsas av det faktum att tranorna är skyddade. I kombination med ökningen som sker innebär fågeldirektivet en stor utmaning i förvaltningen, men samtidigt är det väldigt viktigt och grundläggande att det ska finnas en livskraftig population av tranor i Sverige och längs med flyttvägarna, säger Lovisa Nilsson.

Diagrammet visar maxantalet tranor på de fyra största rastlokalerna i Sverige 1972–2020. Datan är insamlad av SLU Viltskadecenter, Kvismare Fågelstation, Länsstyrelsen i Örebro län, Tåkerns Fältstation, Hornborgasjöns fältstation och Pekka Westin vid Hjälstaviken.