Kolkrediterna som går upp i rök

Den amerikanska delstaten Kalifornien var tidiga inom handel med kolkrediter i skog. Här startades ett offentligt program redan för tio år sedan, men nu varnar forskare för att kolkrediterna håller på att brinna upp.

I början av året fylldes nyhetssändningarna med bilder från Los Angeles, där lågorna slukade allt i sin väg. Kalifornien är varmt och torrt, och hårt drabbat av skogsbränder.

Samtidigt är delstaten en föregångare inom handeln med kolkrediter i skog och mark. Genom ett offentligt program kan skogsägare göra olika åtgärder för att öka kolinlagringen, och tjäna pengar på det genom att sälja kolkrediter till företag som vill investera i kolinlagring som en del av sitt miljöarbete.  

– Programmet i Kalifornien må vara en föregångare men knappast en förebild, säger Danny Cullenward, forskare vid Kleinman Center for Energy Policy i Philadelphia.

Han har studerat hur programmet klarar att leva upp till sina löften, och menar att man är på väg mot ett haveri, bland annat på grund av de senaste årens stora bränder.

”Det ser väldigt illa ut”

De flesta upplägg för handel med kolkrediter tar höjd för att skog kan skadas av oförutsedda händelser som bränder, stormar och insektsangrepp, eller av mänskliga och ekonomiska faktorer som ägarbyten och konkurser.

Det är vanligt att man sparar en buffert av kolkrediter som man inte säljer utan använder för att fylla luckor om skog inom programmet skulle förstöras. Så gör företagen som säljer kolkrediter i Sverige och det gäller även för programmet i Kalifornien, men enligt Danny Cullenward räcker åtgärderna inte till.

Bufferten i Kaliforniens program är tänkt att räcka i 100 år men delen som ska täcka skogsbränder har enligt en ny studie redan förbrukats två gånger om, bara tio år in i programmet. Forskarna har utgått från satellitdata över programmets skogar och sett att 39 procent av den totala bufferten för hela kolkreditsprogrammet redan har gått åt på grund av bränderna.

– Det ser väldigt illa ut, säger Danny Cullenward.

Han förklarar att om bufferten för hela programmet går åt kan programmet inte längre leverera den kolinlagning som köparna har betalat för, och det skulle innebära ett hot mot hela upplägget. 

– När vi forskare först började uttrycka oro över att bufferten är för liten fick vi höra att vi bara spekulerade och inte kunde bevisa något, men nu finns ingen tvekan om att bufferten är alldeles för liten. Det finns inte en chans att den kommer räcka.

Insektsangrepp hotar programmet

Enligt Danny Cullenward är det inte bara den del av bufferten som ska täcka skogsbränder som är för liten. Han menar att även delen för skador orsakade av sjukdomar och insektsangrepp kommer att spricka.

– Vi ser ett växande problem i Kalifornien med plötslig ekdöd. Ekologer varnar för att vi går mot en regional utrotning av det ek-lika trädet Tanoak. Våra beräkningar visar att den här sjukdomen ensam, trots att den bara drabbar en enda art, riskerar att förstöra så mycket skog att hela bufferten för sjukdomar och insektsangrepp förbrukas, och det finns ju många andra insekter och sjukdomar som kan drabba skogen, säger han.

I en pågående studie undersöker han nu hur stor bufferten skulle behöva vara för att fungera som en trovärdig försäkring för allt som kan hända. Knäckfrågan är om det går att utforma en buffert som är tillräckligt stor för att ge programmet trovärdighet, utan att kolkrediterna blir för dyra.

– Blir de för dyra vill ingen köpa dem.

Buffertarnas storlek varierar

I Sverige finns inget offentligt kolkreditsprogram, men under de senaste åren har ett antal privata aktörer etablerat sig som mellanhänder mellan svenska skogsägare och företag som vill köpa kolkrediter. Extrakt har gjort en enkät med fem företag som säljer kolkrediter i svenska skogar, och bland annat frågat om deras buffertar. Svaren från företagen visar att buffertarnas storlek varierar, från 0,5 procent till 28 procent.

Danny Cullenward vill inte uttala sig om de svenska förhållandena, och företagen som är verksamma här, men menar att en buffert på 0,5 procent definitivt är för lite. Hur stor buffert som behövs beror på många olika faktorer, inte minst på hur länge skogsägaren lovar att lagra kolen i marken. Om löftet sträcker sig över en längre tid innebär ju det en ökad risk för oförutsedda händelser. Han tycker att det är anmärkningsvärt, men inte förvånande, att storlekarna på buffertarna varierar mellan olika företag.

– Jag kan inte uttala mig om de svenska projekten men jag kan säga att inget av de stora internationella kolkreditsprogrammen redovisar en tillförlitlig empirisk grund för sina riskfaktorer. Det innebär att de ger bristfälliga förklaringar till storleken på sin buffertpool, vilket är ett allvarligt bekymmer. Siffrorna verkar bygga på godtyckliga eller åtminstone odokumenterade bedömningar.

Skogsbränder även i Sverige

I Kaliforniens offentliga kolkreditsprogram sätts tio procent av kolkrediterna av som buffert. Det svenska företaget Carbon Capture Company sätter också av tio procent, men lovar å andra sidan bara att binda kolen i 49 år, jämfört med 100 år i Kalifornien.

Extrakt har tidigare skrivit om kolkreditssatsningen i Västerås stift, som har certifierats av just Carbon Capture Company. Skogar i området är hårt utsatta för granbarkborre och 2014 härjade Västmanlandsbranden, den största skogsbranden i modern svensk historia.

Vad skulle en ny sådan brand innebära för kolkrediterna?

Tomas Lundmark, vd för Carbon Capture Company:

– En ny Västmanlandsbrand skulle förstås vara besvärligt, men risken för en sådan brand är inte så stor. Dessutom har vi en gemensam buffert för alla våra projekt, som är spridda över landet, och det brinner ju inte överallt samtidigt.

Han är inte orolig för att deras buffert ska vara för liten, i aktivt brukade skogar så anpassas normalt avverkning till episoder med skogsskador så att det totala uttaget av virke inte ökar. Han påminner också om att skogsbrand är så pass ovanligt i Sverige att det anläggs bränder som en naturvårdande åtgärd.

– Det är inte alls samma förutsättningar som i Kalifornien.

Ser risk för ökade utsläpp

Enligt reglerna inom EU:s system för utsläppshandel får företag inte räkna av investeringar i kolkrediter från sina egna utsläpp, men i USA är reglerna annorlunda. Där kan koldioxidtunga företag investera i kolkrediter som ett sätt att få ner sina utsläpp på pappret. De kan köpa kolkrediter i stället för utsläppsrätter, eller för att undvika eventuella straffskatter kopplade till höga koldioxidutsläpp.

Danny Cullenward ser att det finns en uppenbar risk att handeln med kolkrediter minskar företagens incitament att ta tag i sina utsläpp, och i stället sänker utsläppen på pappret genom att köpa kolkrediter.

– Då har vi ett allvarligt problem, särskilt om det sedan visar sig att kolkrediterna inte håller vad de lovar för då blir resultatet att utsläppen ökar i stället för att minska. 

Utöver sin roll som forskare sitter Danny Cullenward även i den rådgivande nämnden för Kaliforniens kolkreditsprogram, men i den här artikeln uttalar han sig inte å nämndens vägar utan som forskare.

Brister i trovärdighet

Från delstatens sida framhåller man att det fortfarande finns mycket kolkrediter i bufferten. I ett mejl till Extrakt skriver delstatens pressavdelning att det genomförs forskning för att uppdatera riskbedömningarna som används i buffertberäkningarna, ett arbete som ännu inte klart.  

Enligt deras statistik syns bara en liten minskning av programmets totala buffert de senaste åren, inte alls den dramatiska minskning som forskare sett i satellitdata, vilket enligt Danny Cullenward bara beror på en eftersläpning i rapporteringen inom programmet.

Han tycker att programmets ledning inte har förstått allvaret, och menar att problemen i Kaliforniens kolkreditsprogram visar hur svårt det är att designa en modell för handel med kolkrediter som håller över tid.

Han betonar att han inte är emot att det görs satsningar för att öka kolinlagringen i skog och mark, men han upplever att initiativen inom handeln med kolkrediter genomgående brister i trovärdighet.

– Om forskare fick möjlighet att utforma kolkreditsprogram på ett bra sätt, tror jag att det kan göras noggrant och korrekt, men jag tror att det kräver att man fattar beslut som inte alltid är så fördelaktiga, varken för markägarna eller för de som köper kolkrediterna. Det har varit en utmaning i många sammanhang, inte bara i Kalifornien.

Denna artikel är del 2 i Extrakts artikelserie om kolkrediter inom skogsbruket. I del 1 besöker vi Västerås stift som certifierat sin skog för att i nästa steg börja sälja kolkrediter.

Nästa vecka tittar vi närmare på hur handeln med kolkrediter fungerar i Sverige. Hur jobbar företagen som säljer kolkrediter i svenska skogar? Kan de hålla sina löften om långsiktig klimatnytta?