Kolkrediter i lantbruket – räddning eller luftslott?

Försäljning av kolkrediter inom lantbruket är en växande trend både i Sverige och internationellt. Företag erbjuds att investera och i gengäld ställer lantbrukarna om sina arbetsmetoder för att öka sin kolinlagring, men hur mycket kol lagras egentligen?

Koldioxidinlagring inom lantbruket, så kallad ”carbon farming”, presenteras som en lösning i klimatkrisen. Det handlar om att minska mängden koldioxid i luften genom att öka inlagringen av kol i jordbruksmarken, men kunskapsläget är osäkert.

− Vi vet egentligen inte hur stor potentialen är. Eftersom det är svårt att mäta vet vi inte hur mängden kol som tas upp i marken påverkas av olika jordbruksmetoder, säger Rasmus Einarsson, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Han befarar att vi i klimatarbetet kanske sätter för stort hopp till möjligheterna att lagra kol inom lantbruket och är kritisk till att försäljningen av kolkrediter redan börjat, trots det knappa kunskapsläget.

En form av klimatkompensation?

Affärsmodellen bakom handel med kolkrediter går ut på att företag köper kolinlagringstjänster av lantbrukare. Mot en ersättning går alltså lantbrukarna över till jordbruksmetoder som bedöms kunna öka mängden kol i marken, och investerarna får en siffra på hur mycket kolinlagring de har bidragit till. 

Rasmus Einarsson ser en risk att företag köper kolkrediter för att kompensera för egna utsläpp. Han är rädd att kolkrediter som bygger på alltför optimistiska beräkningar ska bli attraktiva för företag som har svårt att ställa om den egna verksamheten. Ur klimatperspektiv blir det problematiskt om kolkrediterna sedan inte levererar den kolinlagring som företagen har räknat med.

− Företagen som köper kolkrediter har antagligen försökt få ner sina utsläpp och när det blir för dyrt väljer de den här lösningen i stället, men för att det ska fungera måste vi veta säkert att vi verkligen uppnår den klimatnytta som marknadsförs, och min bild är att vi egentligen inte vet det i dag.

Snabbt växande bransch

Rasmus Einarsson räknar med att kolkreditsbranschen kommer växa framöver och ser redan många nya initiativ i Europa och världen.

Först ut i Sverige med att sälja kolkrediter baserat på kolinlagring i lantbruk var projektet Svensk kolinlagring, som startade år 2019 av företagen Miljömatematik AB och Albaeco. När Svensk kolinlagring i början av år 2023 började sälja sina kolkrediter reagerade Rasmus Einarsson och kollegor vid SLU på den klimateffekt som projektet räknade med.

− Helt ärligt tyckte jag att deras beräkningar var naiva och djupt problematiska, säger Rasmus Einarsson.

Han och kollegorna vid SLU har tidigare samarbetat med Svensk kolinlagring i ett projekt där de kartlade och utvärderade effekter av kolinlagrande åtgärder på gårdar.

− I och med att jag hade varit lite inblandad kände jag att jag behövde lyfta vad jag såg som allvarliga problem, säger Rasmus Einarsson.

Han och två forskarkollegor samlade sina synpunkter i en 12-sidig kommentar som de skickade till Svensk kolinlagrings ledning. Forskarna menar, kort sagt, att projektet har överskattat värdet av sina kolkrediter.

Beräkningar baseras på schabloner

Lova Brodin, vd för MiljöMatematik AB och övergripande projektledare för Svensk kolinlagring, har tagit del av forskarnas kommentarer. Hon tycker att Svensk kolinlagring sätter en hög standard för handeln med kolkrediter och framhåller att de har utformat sina avtal utifrån den samlade forskning som finns tillgänglig.

Eftersom det är svårt att mäta inlagringen av kol på ett visst fält utgår aktörer som säljer kolkrediter i regel inte från mätningar som visar exakt hur mycket kol som faktiskt har lagrats utan gör beräkningar baserat på schabloner. Det gäller även Svensk kolinlagring.

− Utifrån de litteraturstudier vi har gjort är det här det bästa förslaget vi har kommit fram till men vi håller med om att det behövs mer kunskap, säger Lova Brodin.

Att Svensk kolinlagring har valt att börja sälja kolkrediter trots det svajiga kunskapsläget kring hur mycket kol som kan lagras motiverar hon med att det inte finns tid att vänta.

− Ska vi vänta och vänta så går världen under. Det är viktigt att belysa riskerna med att inte bygga system som kan minska utsläppen. Vi har valt att börja, och samtidigt vara transparenta och bjuda in aktörer att kommentera och ge feedback, säger hon.

Kan öppna för greenwashing

Rasmus Einarsson är inte emot satsningar som syftar till att öka kolinagringen inom lantbruket generellt, men när man börjar sälja kolkrediter tycker han att det måste ställas höga krav, så att kolkreditshandeln inte används för greenwashing.

− Det är viktigt att vara noga med vad man lovar, säger han.

Lova Brodin framhåller att Svensk kolinlagring är angelägna om att inte bidra till att företag kan framställa det som att de har ett miljöengagemang som inte återspeglas i verkligheten.

− Det är jätteviktigt för oss att man inte använder oss som en ursäkt för att slippa ta ansvar för sitt miljöarbete, säger hon.

Hon håller med om att köp av kolkrediter kan betraktas som ett sätt för företag att kompensera för sina egna utsläpp men menar att det inte är så de vill jobba på Svensk kolinlagring. De vill inte att företag som köper deras kolkrediter ska göra det som en kompensation utan för att bidra ytterligare till att motverka klimatförändringarna. För att få köpa deras kolkrediter måste företagen ha satt vetenskapligt förankrade klimatmål i linje med Parisavtalet. Företagen förbinder sig också att delta i vissa av Svensk kolinlagrings utbildningar.

Är kolkrediter rätt väg?

Lova Brodin beskriver handel med kolkrediter som ett komplext område och säger att de, på Svensk kolinlagring, själva inte är säkra på att det verkligen är en bra modell för att öka kolinlagringen inom lantbruket. Hon förklarar att Svensk kolinlagring inte bara jobbar med kolinlagring utan vill bidra brett till en bättre miljö genom sina insatser inom lantbruket.

− Vi jobbar till exempel även med jordförbättring och biologisk mångfald. Vi jobbar också för att ta fram ny kunskap och nya verktyg, med målet att driva på omställningen.

Inom delen av projektet som handlar om kolinlagring utforskar de inte bara handel med kolkrediter utan också andra metoder. Företag kan till exempel bidra ekonomiskt till initiativ som kan öka kolinlagringen – utan att få någon siffra över hur mycket kolinlagring deras investering har genererat.

– Vi kanske kommer till en modell där vi är bortom kolkrediter, och i stället fortsätter att arbeta med transformation på andra sätt, men om det blir så vet jag inte nu. Vi ser att det är kolkrediterna som flest företag är intresserade av, säger Lova Brodin.