Världens hav tar upp stora mängder koldioxid. Det är bra för klimatet eftersom det får jordens temperatur att stiga långsammare. Baksidan är att haven blir surare vilket är ett direkt hot mot skaldjur. Hur hela det marina ekosystemet påverkas är oklart. Ett internationellt forskarteam försöker hitta svaret i Gullmarsfjorden.

Länge trodde forskarna att den stora vattenvolymen i världshaven var en garant för att de för alltid skulle vara kemiskt stabila. Idag vet man att det inte är så, i samma takt som mängden koldioxid i atmosfären ökar sjunker pH-halten i haven. Redan nu är havsvattnet omkring 30 procent surare än innan industrialismen tog fart.
Leif Andersson, professor vid Göteborgs universitet. Foto: Göteborgs universitet

Leif Andersson, professor i marin kemi. Foto: Göteborgs universitet

– Fortsätter vi att förbränna fossila bränslen i samma takt som idag kommer havens grundläggande kemi att förändras på ett sätt som saknar motstycke under de senaste årmiljonerna, säger Leif Anderson som är professor i marin kemi på Göteborgs universitet.

Tydligast effekt i kalla hav

Marinbiologer kan redan nu se att haven är påverkade, bland de första som drabbas är djur och växter med skal eller skelett (se artikel här). Allra tydligast är effekterna i kalla hav, som även är de mest biologiskt produktiva, eftersom de tar upp mer koldioxid än varma. Enligt Leif Anderson kan till exempel fotosyntesen och metallers giftighet komma att påverkas. Vad alla dessa enskildheter får för konsekvenser för de marina ekosystemen vet inte forskarna idag. Haven är helt enkelt för komplexa för att de ska kunna avgöra vad som kommer att hända om både den kemiska och biologiska balansen rubbas.
I tio provrörsliknande plastsäckar, som var och en rymmer 55 000 liter havsvatten, ska forskarna studera hur marina växter och djurplankton påverkas i en allt surare omgivning. Foto: Gertje König

I tio provrörsliknande plastsäckar, som var och en rymmer 55 000 liter havsvatten, ska forskarna studera hur marina växter och djurplankton påverkas i en allt surare omgivning. Foto: Gertje König

Ett försök att hitta svar på frågan har precis inletts i Gullmarsfjorden. Där ska en internationell forskargrupp under fem månader studera försurningens effekter på havet och dess innevånare. I tio provrörsliknande plastsäckar, som var och en rymmer 55 000 liter havsvatten, ska de studera hur marina växter och djurplankton påverkas i en allt surare omgivning. De kommer även att tillsätta larver av sill och torsk, för att se hur de utvecklas i ett havsvatten som har den pH-halt som förväntas vara det normala om 100 år.

Tvingas ta ett helhetsgrepp

Peter Tiselius, professor vid Göteborgs universitet. Foto: Göteborgs universitet

Peter Tiselius, professor i djurplanktonekologi. Foto: Göteborgs universitet

Experimentet i Gullmarsfjorden pågår från januari till juni 2013 och är det största och längsta experiment av klimatförändringarnas påverkan på de havens ekosystem som hittills har genomförts. – En av de saker vi hoppas få större klarhet i är om plankton, som under experimentet hinner med 100-tals generationer, kan anpassa sig till ett lägre pH-värde, säger Peter Tiselius, professor i djurplanktonekologi vid Göteborgs universitet, som även vill lyfta fram en annan fördel med undersökningen.
– Vi som forskar om det marina livet är normalt helt inriktade på enstaka arter och problem. Nu tvingas vi ta ett helhetsgrepp som kan få stor betydelse för att vi ska kunna förstå hur haven som helhet fungerar, säger han.

Havsförsurning

Idag pratar många om att haven blir surare men mer korrekt är att säga att de har blivit mindre basiska. Under de senaste årmiljonerna har pH-halten normalt legat runt 8,2 men för att vatten i kemisk mening ska klassificeras som surt krävs ett pH-värde under 7,0. Sedan industrialismen tog fart har pH-värdet sjunkit med 0,1 enhet. För en lekman kan det se ut som en försumbar sänkning men eftersom skalan är logaritmisk ger även små förskjutningar stora effekter. Räknar vi om värdet till mängden syra blir resultatet mer uppseendeväckande; under de senaste två hundra åren har världshaven blivit omkring 30 procent surare. Anledningen till att haven går mot ett lägre pH-värde är att de har tagit upp ungefär hälften av all den koldioxid som förbränning av fossila bränslen har gett upphov till. Ökar halterna av koldioxid i atmosfären i samma takt som idag räknar forskarna med att havens ytvatten kommer att innehålla 150–200 procent mer vätejoner år 2100. När mängden vätejoner ökar minskar mängden kalciumkarbonat i motsvarande grad. Det är precis den kemiska förändring som gör att de skalbildande organismerna får problem eftersom de behöver en omgivning som är övermättad med kalciumkarbonat för att kunna bygga skal och skelett. Blir halterna riktigt låga börjar kalk att lösas upp istället. Mängden kalciumkarbonat har redan minskat med cirka 20 procent och vi räknar med att mängderna kommer att halveras inom 50 år, förutsatt att vi fortsätter att släppa ut koldioxid på samma sätt som nu. Det finns även en oro för att haven inte längre kan ta upp lika mycket koldioxid som tidigare, en orsak är att i takt med att vattnet blir allt varmare minskar förmågan att absorbera kol. Skulle det hända kommer den koldioxid vi släpper ut att i ökande grad bli kvar i atmosfären vilket skulle få jordens temperatur att öka i en allt snabbare takt.

Tuffare liv för skaldjuren

När haven blir surare minskar tillgången på kalk som korallrev och många skaldjur är beroende av. En av de arter som forskare har undersökt är foraminiferer, ett litet encelligt skaldjur som har funnits på jorden i mer än 500 miljoner år. I studien som genomfördes i Arktiska oceanen kunde de konstatera att deras skal idag är omkring 30 procent tunnare jämfört med tiden före det industriella genombrottet. Forskarna kunde även konstatera att de aldrig har varit lättare under de senaste 200 000 åren. Det är inte bara encelliga djur som drabbas. Flertalet arter som använder kalk i någon form kommer få det tuffare medan till exempel sjögräs, cyanobakterier och sjöstjärnor förmodligen kommer att gynnas. Det har även kommit larmrapporter om att korallreven, som är uppbyggda av lättlösligt kalciumkarbonat, är hotade. – När det gäller växtplankton kan vi tydligt se att vissa arter drabbas hårt av försurningen. Svårast blir det för skaldjur eftersom ett surare hav innehåller mindre kalciumkarbonat vilket i sin tur gör att de måste ha tillgång till mer näring för att orka bygga sina skal. Vi kan därför räkna med att de kommer att få det tuffare medan växtplankton utan skal kommer att klara sig relativt sätt bättre, säger Peter Tiselius som är professor i djurplanktonekologi vid Göteborgs universitet. Även olika typer av fysiologiska problem har upptäckts, framförallt drabbas larver till bottenlevande djur. – Vi har även sett att en del flercelliga djur har börjat bete sig annorlunda, möjligen är det ett tecken på att de är stressade.