Klippblock och trästockar ska ge älvarna nytt liv

På 1800-talet rätades många älvar ut för att underlätta timmerflottningen. Nu lägger forskare vid Umeå universitet istället stockar i bredd, tvärs över älven. Åtgärderna ska göra vattendragen mer komplexa och hjälpa hotade arter, som laxfiskar och uttrar, att återhämta sig.

– Tänk dig en ränna, som är djup på mitten och har branta kanter. Så blev älvarna av flottningen, säger Christer Nilsson, professor vid institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap på Umeå universitet. Han har koordinerat projektet Vindel River Life, där ett forskare undersökt olika metoder för att återställa älvar efter timmerflottningen. Det som under industrialiseringen blev en smart lösning för skogsindustrin visade sig nämligen ha ett pris. För att snabbt få ner timret till sågverk och pappersbruk vid kusten stängdes forsarnas sidogrenar av och klippblock i vattnet sprängdes bort. Då ökade hastigheten på flödet och viktiga livsmiljöer försvann. När vattnet i älvarna började rinna snabbare följde grus och småsten med, vilket bland annat förstörde lekbottnarna för öringar. – Vi har sett en kraftig minskning av både arter och individer. Laxfiskarna och pärlmusslorna har till exempel blivit mycket färre och då försvinner också uttrarna, säger Christer Nilsson.

Testar en radikalare metod

I vissa delar av älvsystemet har forskarteamet använt sig av traditionella restaureringsmetoder, som att ösa ner grus och sten i vattnet. Dessa metoder har forskarna haft möjlighet att följa upp under längre tid. Vissa delar av älven grundrestaurerades redan på 1990-talet och där syns resultat i form av en rikare växtvärld. Det har till exempel börjat växa fler arter och tätare vegetation på stranden. I projektet Vindel River Life har även mer omfattande restaureringsåtgärder testats på vissa älvsträckor. Där har stockar och stora klippblock lagts i vattnet för att stoppa upp flödet. Hittills har djur- och växtriket har inte blivit rikare i de delar av älven där restaureringen var mer omfattande. Fast det betyder inte att det extra arbetet är förgäves, menar Christer Nilsson. – Det har bara gått sex år och det är för kort tid för att kunna dra sådana slutsatser. Det kan dröja flera decennier innan man ser effekterna av en restaurering, säger han. Christer Nilsson tillägger att älven ser klart annorlunda ut på sträckorna där man har gjort mer omfattande restaurering. – Det har blivit mer komplext vilket brukar innebära fler livsmiljöer. Vattnet rinner långsammare och på vissa sträckor är bäckarna tre, fyra gånger bredare än tidigare. Men det finns också risker med den mer omfattande metoden. – Restaurering innebär i sig ett mänskligt ingrepp i älven, så det finns anledning att vara försiktig. Ledstjärnan är att i så stor utsträckning som möjligt återställa vattendragen till hur de såg ut innan man började med timmerflottning, säger han.

”Sverige ligger efter”

Det finns internationella avtal som binder Sverige att se till att den ekologiska statusen i älvarna är så god som möjligt. Frågan regleras till exempel i EU:s vattendirektiv. Christer Nilsson ser ett ökat intresse för att restaurera älvarna. Under de senaste åren har flera nya restaureringsprojekt inletts vid älvar i norra Sverige, men ur ett internationellt perspektiv ligger vi efter, menar han. – Andra EU-länder har gjort betydligt bättre ifrån sig, säger han. Längs Vindelälven fortsätter forskningen nu mer lågintensivt, med nya provtagningar någon gång per år. En bonuseffekt av att vattnet flyter långsammare är att det minskar risken för översvämningar längre ner längs älven, ett problem som forskarna tror kommer att växa i takt med klimatförändringarna. När vattnet tar längre tid på sig hinner det också renas mer innan det når Östersjön. Christer Nilsson och resten av forskarteamet fortsätter att följa upp de olika restaureringsmetoderna, fast något snabbspår mot ökad biologisk mångfald tror han inte att de kommer kunna presentera. – Nej, det här tar tid. Så är det bara. Det är lätt att förstöra natur men svårt att återställa, säger han.