Klimatplaner dröjer då världen väntar in USA-valet

Varken Kamala Harris eller Donald Trump lyfter fram klimatet i den amerikanska valrörelsen och inte heller väljarna rankar frågan högt. Trots det kan valet redan nu ha effekt på det globala klimatarbetet – bland annat Australien inväntar valet innan man offentliggör sina nya klimatmål.

Är USA kvar som en spelare i Parisavtalet efter valet i november? Det är den frågan som flera av världens länder ställer sig i arbetet med att ta fram nya nationella klimatplaner inför FN:s klimatmöte COP30 i Brasilien nästa år. Australien är ett av flera länder som avvaktar med att presentera sina nya klimatmål, delvis på grund av det amerikanska presidentvalet, enligt The Guardian.

Deadline för klimatmålen är i februari 2025, så än så länge är arbetet inte försenat, men enligt Matt Kean på Australiens myndighet för klimatförändringar, måste regeringen ta hänsyn till den geopolitiska miljön i de nya klimatmålen.

– Självklart kommer resultatet av det amerikanska valet att ha en inverkan. Vi måste ha alla tillgängliga förutsättningar innan vi fattar några beslut, sade han i australiensiska ABC Radio.

Inte försenat ännu

De nationella klimatplanerna ska lämnas in i god tid innan COP 30 i Belém i november nästa år, deadline är satt till februari 2025.

Att vissa länder nu är försenade i sina klimatprocesser behöver inte nödvändigtvis påverka de kommande förhandlingarna, menar Maria Jernnäs som forskar om politisk styrning i internationella klimatavtal vid Linköpings universitet.

Hon har länge följt de internationella klimatförhandlingarna och säger att en så tung aktör som USA inte minst har betydelse för hur övriga länder ska agera i kommande klimatförhandlingar.

– Det handlar inte bara om vilka mål, vilken procent man sätter upp, lika viktigt är hur man tänker sig att man ska nå klimatmålen, vilken policyinriktning man ska ha. EU har sin koldioxidtull och USA utforskar något liknande, länderna försöker matcha varandra i vilken politik man väljer. Ofta vill man vara lagom ambitiös, så att risken inte blir för stor för det egna landet.

”Ödesval”

Det amerikanska valet har kallats ett ödesval för klimatet; det äger rum i ett land som är världens största oljeproducent och som står för världens näst största klimatutsläpp. Men även om Kamala Harris och Donald Trump har väsensskilda visioner för amerikansk klimatpolitik tror Maria Jernnäs att skillnaderna för omvärlden är mindre än vad många tror.

USA har redan en gång lämnat Parisavtalet, och även om världen drog efter andan när Trump mitt under COP-mötet 2016 tillkännagav avhoppet så uteblev den stora katastrofen i klimatförhandlingarna. Det kom ingen våg av avhopp, avtalet tappade inte i legitimitet och den industriella utvecklingen mot nya energiformer fortsatte oavsett.

– Nu är dessutom Parisavtalet mer normaliserat, det har blivit en del av världspolitiken och av USA:s politik och industri. Tröskeln för att dra sig ur är högre i dag, säger Maria Jernnäs.

För henne är det inte självklart att en seger för Kamala Harris resulterar i en progressiv klimatpolitik. Kamala Harris står bakom Parisavtalet och målet att minska utsläppen med 50 procent till 2030, men har inte utlovat några större miljösatsningar.

– Parisavtalets arkitektur gör dessutom att det rent tekniskt går att vara en ganska dålig klimatspelare och fortfarande vara med i avtalet. USA är ingen grön hjälte direkt, man har en stor oljeindustri och skulle kunna dra ett betydligt större lass i klimatarbetet. Men visst kommer man med en tyngd.

Återkommande rättvisekonflikt

I Australien påpekar klimatmyndighetens ordförande Matt Kean att om Trump blir ny president så måste andra länder ”do more of the heavy lifting” och öka sina klimatambitioner. Om det är en realistisk förväntning får vara osagt, men Maria Jernnäs ser en risk i att oenigheten mellan fattiga och rika länder i klimatförhandlingarna skulle kunna öka med Trump som ny president.

– En rättvis fördelning av klimatarbetet, utifrån vilka utsläpp man orsakar, är en ständigt återkommande diskussionspunkt. USA och EU vidhåller att man intar en ledande roll, samtidigt som många länder som historiskt har blivit förfördelade menar att EU och USA inte alls tar det ansvaret som de rent historiskt borde ta.

– Det är en konfliktlinje som går igenom alla agendapunkter på COP-mötena och den diskussionen blir antagligen inte till det bättre om USA skulle lämna Parisavtalet igen.