Klimathot skapar oväntad allians i Lapplands vildmark

Publicerad 10 juni 2016 • Uppdaterad: 1 juni 2022

En spontan kopp kaffe blev startskottet för en oväntad allians. För första gången i historien samarbetar forskare i Tarfala med renskötande samer. Tillsammans ska de ta reda på hur klimatförändringarna påverkar Lappland. Och svaren brådskar.

Snön har smält bort från vägar och trottoarer. Bara någon enstaka snödriva ligger kvar i villaträdgårdarna. Våren är på väg och ingen längtar lika mycket som Niila Inga.

I 16 års tid har Niila Inga varit renskötare på heltid. Han är också ordförande för Laevas sameby. Från samebyns kontor på Samegården i centrala Kiruna bevakar han samebyns rättigheter gentemot skogsbruk, gruvbolag och vindkraftsetableringar.

Renarna behöver tillgång till stora ytor och konkurrensen om markanvändningen hårdnar, men det är inte gruvbolagen Niila Inga är rädd för. Det är klimatförändringarna.

– Mot gruvkraftsetableringar och nya vindkraftverk kan vi alltid protestera, om vi så tvingas till handgripligheter. I värsta fall kan vi kedja fast oss på vägen. Mot klimatet går det inte. Det är det som gör att man är så rädd för klimatförändringar. Jag kan inte säga nej. Jag kan inte protestera, säger Niila Inga.

Snabba förändringar

Egentligen är renen i grunden anpassningsbar. Den är bra på att ställa om sig efter nya förutsättningar, men de senaste åren har varken renen eller renskötaren hunnit med. Förändringarna sker för snabbt.
– Hela ekosystemet är kraftigt i gungning, säger Niila Inga.

För tio år sedan frös marken om hösten och så småningom föll snön. Sedan höll kylan i sig ända fram till våren. Så ser det inte ut längre. Niila Inga berättar att höstarna numera består av en blöt dimma. Marken hinner inte frysa innan snön kommer och då bildas ett islager.

Jag kan inte fråga min pappa vad jag ska göra, för han har aldrig upplevt det här. Vi måste lära oss allting på nytt.

– När renen ska beta sticker den ner nosen i snön och luktar. Känner den inte lukten av laven så gräver den inte. Den slösar ingen energi i onödan. Om det ligger ett islager ovanpå känner den inte laven, även om den finns där, säger Niila Inga.

När betet är inlåst i marken riskerar renarna att svälta ihjäl. De vandrar och vandrar i jakten på mat. Till slut måste de flyttas eller stödutfodras. Det förra alternativet är lika svårt som det senare är dyrt.

Runt om i fjällvärlden har ett flertal väderstationer placerats ut. Med jämna mellanrum måste forskarna ut och reparera och kalibrera. Att åka ut till vissa av dem kan ta mer än en timme med skoter.

Kunskapsöverföringen ruckas

Niila Inga berättar också att den traditionella kunskapsöverföringen ruckas. Han fick lära sig allt han behövde veta om renskötsel av sin pappa. Pappan hade i sin tur lärt sig av sin pappa.

I generationer har de renskötande samerna ärvt kunskaper om djuren, fjällmiljön och vädret.

– Men nu händer det så mycket konstiga grejer som vi aldrig sett innan. Både i år och förra året kom det en halvmeter snö på bara något dygn. Det gör att renen i princip drunknar. Jag kan inte fråga min pappa vad jag ska göra för han har aldrig upplevt det här. Vi måste lära oss allting på nytt. Vad är rätt? Hur får jag renen att överleva? Det är ingen som vet, säger Niila Inga.

Mycket gemensamt

Ett par timmar utanför Kiruna ligger Tarfala forskningsstation. Hit går inga bilvägar. De sista milen från Nikkaloukta måste man i stället vandra, skida eller åka skoter.

Längs vägen passerar vi flera av samebyarnas renar och ju högre upp vi kommer, desto mer snö. Ögonen bländas av allt det vita. Till sist urskiljer vi nio röda byggnader inramade mellan höga och spetsiga bergstoppar.

För två år sedan var Niila Inga här med sina renar. Han bestämde sig för att gå in och värma sig över en kopp kaffe. Vid köksbordet satt föreståndaren och geografiprofessorn Ninis Rosqvist.

– Vi insåg ganska snabbt att vi hade mycket gemensamt. Vi hade lagt märke till samma saker, säger hon.

Mätningarna vid Tarfala har pågått i 70 år. Ingen annan glaciär i världen är så väldokumenterad som denna och forskningsresultaten används bland annat som underlag till FN:s klimatrapport.

Avancerad klimatforskning

Vid Tarfala forskningsstation bedrivs avancerad klimatforskning. Härifrån studeras allt från meteorologi till snökemi och hydrologi. Mest känt är Tarfala för sin glaciärforskning. Ingen annan glaciär i världen är så väldokumenterad som denna och forskningsresultaten används bland annat som underlag till FN:s klimatrapport.

– I år har vi hållit på med våra mätningar i 70 år, men under alla de här åren har egentligen ingen forskning kommit lokalbefolkningen till gagn. Ofta forskar man bara om, och inte med, samerna. Vi bestämde oss för att ändra på det, säger Ninis Rosqvist.

För att förklara vad hon menar tar hon oss med på en kort men brant skotertur till Storglaciären. Ninis Rosqvist pekar på ett av bergen och berättar att det är Kebnekaises sydtopp, Sveriges högsta berg, men egentligen var det något annat hon ville visa. Hon går fram till en fyrkantig låda med en snurrande propeller längst upp. Det är en väderstation.

Renar med gps-sändare

Sedan den där kaffekoppen har klimatforskarna inlett ett samarbete med renskötare från Laevas och Girjas samebyar. Tillsammans har man placerat ut fyra sådana här väderstationer på platser där renarna brukar röra sig.

Varje morgon får renskötarna uppdaterad information om temperatur, nederbörd, luftfuktighet och vind. Uppgifter som underlättar deras vardag, men som samtidigt används i forskningssyfte.

Flera av renarna är också utrustade med gps-sändare. Med siffrornas hjälp ska forskare och renskötare gemensamt ta reda på hur renarnas rörelsemönster förändras i takt med klimatförändringarna. På sikt ska modellerna också användas för att förutspå framtidens väder.

De milda vintrarna gör att det bildas ett förrädiskt islager närmast renlaven. Ett islager så kraftigt att renarna inte kommer åt sin mat. Varje år är renarna nära att svälta ihjäl. ”Det är en ständig oro. I september börjar magsåret öppnas upp igen. Sedan är man orolig hela hösten och vintern” säger Niila Inga.

Har inte ångrat sig

En som är försiktigt positiv till projektet är 25-åriga Simon Josbrant. Han växte upp i Luleå utan planer på att bli renskötare, men när han gick i högstadiet ärvde han renar från sin morfar som precis gått bort. Efter studenten bestämde han sig för att flytta de 35 milen upp till Kiruna och han har inte ångrat sig.

Precis som många andra har Simon Josbrant svårt att leva på renskötseln på heltid. Han är både snickare och skoterförare för att få det att gå runt.
Så även i dag. Snart måste han köra iväg och hämta upp en man från Kebnekaise fjällstation som brutit armen, men först berättar han att alla hans år med renar hittills varit väldigt olika.

– Vädret är svajigt. För två somrar sedan var det väldigt varmt. Renarna har tjock päls, så då vill de gärna upp på topparna. De kan gå långt in i Norge. Det skapar problem för oss. I fjol var det i stället väldigt kallt. Meteorologiskt blev det aldrig sommar här uppe. Det går inte att ha några rutiner. Det ska bli väldigt spännande att se forskarnas sammanställning om några år, säger Simon Josbrant och försvinner iväg på sin skoter.

En ögonöppnare

Även Niila Inga har förväntningar på samarbetet med klimatforskarna. Eftersom den traditionella kunskapsöverföringen ruckats är han mån om att skapa en ny kunskapsbas och på så sätt säkerställa att renarna kommer att klara sig. Han hoppas också att projektet ska göra samernas röster hörda. Han upplever att varken politiker eller företagsledare lyssnar på dem.

– Till viss del är det vi som är dåliga på att förklara vad som händer. Vi har flera hundra ord för snö på samiska. Även om jag lyckats upparbeta en hyfsat bra svenska så kan jag inte riktigt beskriva förutsättningarna, för alla orden jag behöver finns inte i svenskan. Då kanske det är bra om någon forskare kan beskriva på sitt fackspråk i stället, säger Niila Inga.

Med diagram och statistik blir argumenten vassare och svårare att vifta bort. Han hoppas att det blir en ögonöppnare för både politiker och andra.

– Fortfarande pratar svenskarna om klimatförändringarna som något som riskerar att drabba Nederländerna, polerna och kanske några söderhavsöar. Men klimatförändringen händer här och nu, i Sverige. Och folk har ingen aning, säger Niila Inga.

Tarfala forskningsstation

Tarfala forskningsstation förknippas främst med glaciärforskning, men i dag är glaciärerna bara en liten del av verksamheten. Hit kommer forskare från hela Europa för att studera allt från permafrost till hydrologi, meteorologi och snökemi.

Det senaste tillskottet är ekosystemforskning och övervakning av fjällmiljön. Runt om i Sverige finns en mängd olika väderstationer för att se hur klimatet förändras, men stora delar av fjällvärlden har tidigare varit obevakad. Det har klimatforskarna i Tarfala nu fått pengar från Vetenskapsrådet för att ändra på.

De samarbetar också med två samebyar. Renskötarna känner områdena utan och innan och redan till vintern hoppas forskarna på att kunna presentera de första animeringarna som visar hur renarna rör sig när klimatet förändras.

Om några år ska sifforna också användas för att förbättra dagens klimatmodeller. I samarbete med bland annat Lunds universitet, Umeå universitet och SMHI ska de nya klimatmodellerna i sin tur användas som underlag för att kunna förutspå framtidens klimat.

Tarfala forskningsstation är också med i ett nordiskt forskningsprojekt som handlar om gruvexploatering. Tanken är att undersöka hur gruvor påverkar naturen och ursprungsbefolkningen.