Kampen mellan könen

Med sugkoppar på sina fötter håller hanen fast honan under parningen, men honan å sin sida försvårar det hela genom en räfflad eller fårad ryggtavla. Dykarbaggarnas speciella karaktärsdrag utgör ett unikt exempel på kapprustningen mellan könen.

Johannes Bergsten, entomolog vid Naturhistoriska riksmuseet, aktuell med ny bok om dykarbaggar, vars fortplantning utgör ett unikt exempel på kapprustning mellan könen.

Varför har du gjort en bok om dykarbaggar?
– Jag och min amerikanska kollega tyckte att det var dags, senast det gjordes var för över 130 år sedan. Då var bara runt 1000 arter kända i världen och det har mer än fyrdubblats i dag.

Väldigt mycket har också hänt sedan dess, tekniska möjligheter innebär till exempel att vi nu kan avbilda arter i färg på ett mer överskådligt och attraktivt sätt.

Vad gör baggarna så speciella?
– De är spännande på många sätt, men de märkliga karaktärerna som hanar och honor uppvisar är kanske det mest unika. Hanarna har sugkoppar på sina fötter för att hålla fast honan med under parning, medan honorna å sin sida har utvecklat en rad olika modifieringar av ryggsidan som försvårar parningen.

De kan vara djupt fårade, vårtiga, oregelbundet räfflade, eller finmaskigt nätmönstrade modifieringar som försvårar för hanen att hålla sig kvar.

Vad beror dessa olikheter på?
– När jag studerade detta så visade det sig att honornas och hanarnas karaktärer ingick i en slags kapprustning mellan könen. Och karaktärerna var inte alls till för att, som Charles Darwin trodde, hjälpa varandra till bra grepp under parningen, utan tvärtom.

Modifieringen på honans rygg gör så att sugkopparna får sämre fäste, det har man visat med mekaniska experiment.

Varför vill honan försvåra parningen?
– Dykarbaggar måste gå upp till ytan med minst ett tiotal minuters intervaller för att förnya sin luftbubbla som de förvarar under täckvingarna. Vid parning så ligger hanen vid ytan och har hela tiden tillgång till luft medan honan inte kan förnya sin luft.

Hos många av de stora arterna av dykarskalbaggar så följs parningen av flera timmars vaktande – fortfarande med hanen överst och honan underst. Det innebär stor fysiologisk stress för honan, vilket skulle kunna vara ett motiv till att reducera antalet parningar eller förkorta parningstiden.

Varför blev du intresserad av dykarbaggar?
– Som barn samlade och fångade jag mycket djur och förvarade dem i akvarier eller terrarier, och bland det häftigaste jag kunde hitta då var en ”gulbandad dykare”, de där riktigt stora dykarbaggarna som är tre till fyra centimeter stora.

Det finns faktiskt sju olika arter av den typen i Sverige och jag tycker fortfarande det är häftigt när jag får upp dem i håven.

Varför behövs dykarbaggar?
– Jag tycker inte att organismers existensberättigande bara ska utgå från en människocentrerad världsbild. Dykarbaggar har funnits på jorden i minst 150 miljoner år, vilket kan jämföras med vår egen arts historia på mindre än en halv miljon år.

De är en stor gren på livets träd som har lyckats bra genom historien och byggt upp en stor artdiversitet.

Kan du säga någonting mer konkret om vad de bidrar med?
– De äter stickmygglarver som utvecklas i sötvatten, och kan därmed påverka myggpopulationer.

I vilken grad det ger effekter på sommarens myggplåga i Sverige eller i tropiska områden och kanske påverkar spridningen av myggburna sjukdomar som malaria, är dock dåligt undersökt.