Jorden är grunden vi står på, men också en alltmer hotad resurs. Samtidigt växer vurmen för komposten i en allt bredare odlingsrörelse. Det är ett engagemang som måste få ta plats i samhället, menar konstnären Janna Holmstedt.

Vi har precis snappat upp nyordet växtblindhet, begreppet som myntades 1999 av botanikerna James Wandersee och Elisabeth Schlusser men som först 2020 började dyka upp mer frekvent i Sverige. Växtblindhet definieras som en oförmåga att se och förstå växters betydelse för livet på jorden.

Nu är det dags att ta nästa steg och lära oss begreppet för växtblindhet 2.0, menar Janna Holmstedt, konstnär och forskare i miljöhumaniora: Jordblindhet.

– Växtblindhet är ett väldigt bra ord, nu tar jag det begreppet och gör om det till jordblindhet. Det pekar på precis samma mekanism. Om växter lätt reduceras till en dekorativ bakgrund som vi inte riktigt förstår nödvändigheten av så är den bruna bakgrunden ännu mer lågstatus.

Jordblindhet i staden

I ett nytt konst- och forskningsprojekt ska Janna Holmstedt och hennes forskargrupp länka ihop forskning, konst, stadsplanering och folkrörelse för att sätta ljuset på det mest grundläggande i vår ekologi: jorden.

Janna Holmstedt, konstnär och forskare vid Statens historiska museer.

Humus economicus: om jordblindhet och myllans värde i urbaniserade landskap heter satsningen som är ett samarbete mellan Statens historiska museer, The Posthumanities Hub på KTH samt Linköpings universitet och involverar såväl forskare som konstnärer och filmare.

– Ambitionen är att brett belysa jord ur många vinkar för att sedan fördjupa och knyta samman perspektiven. Vi vill få till en synvända, se relationen jord-människa på ett radikalt annorlunda sätt.

– I Humus economicus närmar vi oss jord inte enbart ur ett matförsörjningsperspektiv utan ser också till det osynliga klimatarbete jordarna utför, eller hindras från att göra. Genom att uppmärksamma myllan och marken får vi upp ögonen för en mängd konflikter, samband och beroenden som är avgörande för hur samhället tar sig an klimatutmaningarna nu och i framtiden.

Jordarna står för den mest avancerade och kostnadseffektiva teknologin för att minska mängden koldioxid i atmosfären, framhåller Janna Holmstedt, och jordar rika på kol buffrar vatten och mildrar effekterna av värmeböljor och torka.

Odling synliggör

I sitt arbete har hon även tidigare använt odling som en del av de konstnärliga verken. Nyligen öppnade odlings- och konstprojektet Fyra systrar för Plantroposcen på Malmö konstmuseum, vilket Janna Holmstedts och Malin Lobells konst- och forskningskollektiv (P)Art of the biomass står bakom.

– Klimathot och miljöutmaningar kan lägga sig som ett kvävande täcke över oss, och då hjälper det att göra saker tillsammans. Odlingen ger oss en större förståelse för intrikata processer, säger Janna Holmstedt.

– Förundran inför ett frö som växer är en upplevelse. Då ser och förstår vi skillnaden på vad som händer i marken i en frisk jord jämfört med en utarmad jord. Vi tittar också på hur radikalt människors relation till jord har förändrats historiskt och kulturellt för att bättre förstå de omställningar samhället står inför i dag, där frågan om jord är central för de globala hållbarhetsmålen.

Projektets första spadtag blir i Skogsträdgården på universitetsområdet i Stockholm. Den har vuxit fram i samband med kurser i stadsodling och nu vill Janna Holmstedt och hennes kollegor utveckla den till ett grönt konstlabb.

– Intressant nog ligger den på en plats som för 200 år sedan kallades Experimentalfältet och fungerade som en anläggning för experimentell odling och utbildning.

Stadsbyggnad utan hänsyn till jorden

Det är knappt sex år sedan FN utropade The year of the soil och Janna Holmtedt ser att mycket har hänt sedan dess. En stadsodlingsrörelse som tar allt mer plats, en medvetenhet om biologisk mångfald och idéer om omställning. Men när staden växer bebyggs värdefull åkermark och koloniområden naggas i kanten.

– För att bygga effektivt skalar man av marken på allt som finns där från början, sedan bygger man och förseglar marken och slutligen läggs ett tunt lager jord på. Det är ett bra exempel på hur jord ses som en ytföreteelse och inte något levande i sig – det är en jordblindhet som gör att man tror att man kan flytta och disponera och anlägga natur.

I stället måste samhället ta till vara de odlingsinitiativ som växer fram, menar hon. Att prata om stadsodling som en trend är nedlåtande, det är mer än så:

– Odlandet är inte bara något som människor flyr in i för att må bra. Det förenar människor på så många nivåer och är yttringar av större rörelser. Många odlar för att praktisera sin övertygelse.

– Människor vill det här, men vi behöver metoder, berättelser och verktyg för att ta oss vidare. Jag tror inte att vi kan lösa alla problem som vi står inför genom det här forskningsprojektet, men kanske kan vi hitta nya sätt att ställa frågor, lösa upp vissa knutar och synliggöra andra.