”Jag njuter helst av naturen genom bilfönstret”

Vår vardagliga relation till naturen präglas ofta av distans. Natur har blivit något vi besöker eller ”tittar på”.
– Det enkla faktum att naturen finns överallt, i luften vi andas och i marken vi går på, har många svårt att förstå, säger Katarina Saltzman, forskare och författare till nya boken ”Naturen för mig”.

För vissa betyder den allt, för andra är den ganska ointressant, rentav tråkig. När folklivsforskare frågar vilket förhållande vi svenskar har till naturen spänner svaren från att naturen är vår främsta ”kraftkälla”, ”livlina och överlevnadsfaktor” till likgiltighet och avståndstagande.
”Skogen är bara ett stort svart skynke som skymmer sikten, och havet är bara mörkt och kallt”, skriver en av de cirka 300 personer som svarat forskarna. En annan, som beskriver sig som rastlös och i behov av människor omkring sig, ”njuter helst av naturen genom att köra bil” och skriver också: ”säga vad man vill om skogen, men inte vimlar den av människor”.

Ett svårdefinierat begrepp

”Naturen” är ett ord vi använder med självklarhet. Ändå är det ett av språkets mest svårdefinierade begrepp.
– Vi tar för givet att vi vet vad ”naturen” är och var den finns någonstans. Men vad lägger vi egentligen i ordet? säger Katarina Saltzman, etnolog och landskapsforskare och en av redaktörerna till den nya boken ”Naturen för mig”, som undersöker naturens roll i våra vardagsliv.

– Nuförtiden talar vi om naturen som något diffust ställe utanför staden, en kontrast till det urbana. Vi talar också om den som ett intresse, som man kan ha som hobby. Vi ”går ut i naturen”. Förr, när de allra flesta fortfarande levde av det vi kallar naturen, skulle det vara ett konstigt sätt att uttrycka sig på, säger Katarina Saltzman.
– Idag är det självklart att man kan fråga människor om deras ”förhållande till naturen”. Men att betrakta naturen utifrån på det sättet började i en snäv borgerlig krets och växte parallellt med turismen på 1800-talet. Då blev naturen något att betitta, med distans, säger Katarina Saltzman.
– Naturen finns ju egentligen lika mycket i staden som på landet. Det enkla faktum att naturen finns överallt, att biogeokemiska kretslopp pågår i luften vi andas och i marken vi går på, har många svårt att förstå, säger Katarina Saltzman.

Uppdelning i natur och kultur

Boken ”Naturen för mig” återger många personliga berättelser om minnen och upplevelser. Det rör sig om allt från promenader i skogen, igelkottsbesök vid huset, hummerfiske och klippklättring, miljöengagemang och naturkatastrofer, till det nya folknöjet ”kosläpp”. Från lovsånger och skönhetsupplevelser till ormfobi och metoder för att mest effektivt ha ihjäl mördarsniglar som kalasar på ens trädgård.
I boken varvas citaten med artiklar, skrivna av etnologer vid svenska universitet och folkminnesarkiv, som sätter svaren i ett kulturhistoriskt perspektiv.

Att se natur och kultur som varandras motsatser är en västerländsk tankefigur. Vi har organiserat både vetenskapen och hela vårt samhälle utefter det.

En av frågorna forskarna tar upp är den grundläggande uppdelningen vi gör i natur och kultur – det vill säga i sådant som vi uppfattar som människoskapat och sådant som vi uppfattar som opåverkat av mänsklig verksamhet – trots att vi själva och det mesta i vår omgivning ständigt överskrider den gränsen.
– Att se natur och kultur som varandras motsatser är en västerländsk tankefigur. Vi har organiserat både vetenskapen och hela vårt samhälle utefter det. Det har bland annat lett till den välkända klyftan mellan naturvetenskap och humaniora, där ”naturen” ofta lämnas åt naturvetenskapen, säger Katarina Saltzman.
– Ändå finns det egentligen inget som låter inordna sig i det ena eller andra. Ett landskap, till exempel en hage eller en skog, består både av natur och kultur. Det finns nästan ingen ”natur” som inte är människopåverkad längre och uppdelningen i natur- och kulturlandskap är inte längre relevant. Även en nationalpark, som ska representera den ”äkta, orörda naturen” är i högsta grad en kulturprodukt, genom beslutsprocessen och avgränsningen mot omgivningen, säger Katarina Saltzman.

Förändrat förhållande

Forskarna beskriver hur vårt förhållande till naturen har förändrats över tid. Under andra halvan av 1900-talet, i takt med att människor blev medvetna om industrisamhällets miljöproblem, sågs människan allt oftare som ett hot och ”naturen skulle må mycket bättre om inte människan lade sig i”.
Flera av dem som svarat på forskarnas frågor beskriver också en djup motsättning mellan människa och natur och tar dessutom naturens parti. En person beskriver till exempel sin ”skadeglädje” när den isländska vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott våren 2010 lamslår all flygtrafik. Naturen ”ger igen” och får sin hämnd för det hänsynslösa sätt vi behandlar den på.
– Förr i tiden var det tvärtom, säger Katarina Saltzman. Människor drabbades hårt av missväxt, rovdjur, väder och vindar. I den mån man funderade över ”naturen” var den något man kämpade för att kunna hantera. Nu upplever vi oss ha kontroll över naturens krafter och därför kan vi kosta på oss att se den som ett söndagsnöje. Den är inte längre farlig, den är tämjd.

Bidra till hållbar utveckling

Hur kan det som presenteras i boken användas? Kan forskningsresultaten på något sätt bidra till att skapa ett mer hållbart samhälle? Ja, säger bokens författare, som hävdar att vi behöver kunskap om människors vardagliga relationer till naturen för att kunna förändra vår inverkan på den fysiska miljön och åstadkomma mer hållbarhet.
– Förhoppningsvis kan vi bli mer medvetna om hur vi tankemässigt delar upp världen i natur och kultur trots att det är en värld, säger Katarina Saltzman. Om vi förstod att de inte är skilda sfärer av verkligheten, då skulle vi kunna hitta bättre sätt att förhålla oss till vår fysiska omgivning. Hur vi benämner saker och ting har stor betydelse för hur vi agerar, säger Katarina Saltzman.