Jägare väljer att ställa in årets älgjakt

Det senaste året har allt fler jägare slagit larm: den svenska älgstammen är i fritt fall. Under älgjaktens första vecka i norra halvan av Sverige hade det inte ens skjutits 10 000 älgar, en tredjedel färre än de två föregående säsongerna, enligt Länsstyrelsernas samlade statistik.

Totalt får jägarna skjuta 66 486 älgar den här säsongen. Men när jakten nu pågår i hela landet har allt fler jägare valt att ställa in. Framför allt i södra halvan av landet anses älgstammen just nu så svag att vissa är oroliga för att den ska ”skjutas sönder”, som en del jägare uttrycker det.

Jakt är den enskilt största dödsorsaken bland Sveriges älgar. Sedan 2012 har nästan 900 000 tjurar, kalvar och kor gått just detta öde till mötes. Det har lett till att stammen under samma tid krympt med mer än en tredjedel, på vissa håll till och med 50 procent, enligt Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Det är också så länge som Sverige har haft sitt nuvarande älgförvaltningssystem. Det antogs av riksdagen och ska balansera stammen på landets största klövvilt utifrån en rad olika intressen, som skador på skog, trafiksäkerhet, biologisk mångfald, turism och friluftsliv.

Landets länsstyrelser är de som fattar det formella beslutet om hur många som ska skjutas varje år. Men den verkliga makten över älgens framtid i Sverige har två grupper som just nu ser ut att glida allt längre ifrån varandra.

Jägare och markägare.

I ett hundratal olika älgförvaltningsgrupper landet över ska de varje år komma överens om avskjutningsplaner och populationsmål för de älgskötselområden – själva jaktmarkerna – som ingår i deras region. Grupperna består av tre representanter för jägarna och tre för markägarna. Det är på deras underlag som länsstyrelserna fattar beslut. Och om de inte skulle komma överens har markägarna utslagsröst. De utgörs inte bara av de drygt 300 000 personer i landet som äger skog – det genomsnittliga innehavet ligger på 30 hektar – utan också av en av Sveriges största näringar: skogsindustrin. Och från dem heter det fortsatt: skjut mer älg.

– Det här är ett katastrofområde, säger Michael Burström, chef för skog- och mark på Holmen i Västerbotten.

Det är han som är ytterst ansvarig för förvaltningen av det börsnoterade skogsbolagets cirka 500 000 hektar skogsmark i regionen.

Halverat sitt värde

En regnig eftermiddag i slutet av augusti har han kört oss till en tallskog strax norr om Umeå för att visa hur ett betesskadat område ser ut när det är som värst. När bärriset täcks av snö eller när de gröna, friska bladen från rönn, asp, sälg och andra lövträd ännu inte slagit ut är tall älgens viktigaste föda. Jämte gran, som älgen inte äter, är det också skogsnäringens viktigaste träslag.

I drygt 30 år, efter den senaste avverkningen, har Holmen förgäves försökt att få den här skogen på 150 hektar att växa. Utan att kunna överlista älgen.

– Vi har mellan 300 och 400 hektar i Västerbotten som ser ut så här. Det utgör bara 0,08 procent av hela vårt bestånd, men är ändå rätt stora arealer, säger Michael Burström.

Som känsligast är tallen när den är mellan en till fyra meter hög. Det är då älgen ännu kan komma åt att beta av den saftigt ljusgröna toppen. Det är inget som tallen dör av. Toppen ersätts av i stället ett sidoskott som tar över uppgiften att bilda trädets framtida stam. Men för industrin är det en stam som inte håller måttet när det är dags för avverkning åtta decennier senare.

– Man tappar den första rotstocken av stammen, den delen som är som grövst och har högst värde. I stället är det som en stor svart klump med fiber som spretar åt olika håll. Den kastas inte bort på något sätt, utan kan användas till massaved eller brännved. Men den har halverat sitt värde, säger Michael Burström.

Svagt samband mellan betesskador och älg

Skogsstyrelsen gör varje år inventeringar av den här typen av skador. Myndighetens mål är att de inte ska drabba mer än fem procent av tallarna i ungskog. Det målet är långt ifrån att uppnås. 2022 låg skadenivån på elva procent.

Älgbetesinventeringen, eller bara Äbin som den också kallas, har sedan den infördes 2015 blivit ett av de viktigaste riktmärkena för hur mycket älg Sverige tål. I sammanfattningen av den senaste rapporten över skogsskador i Sverige kommer betesskador från älg först. Därefter följer skador från granbarkborre, törskate, rotticka och snytbagge. Idel svampar, insekter och sjukdomar. Och så skogens konung.

Faktum är att det inte går att se ett särskilt tydligt samband mellan betesskadornas omfattning och antalet älgar. En av dem som kommit fram till det är Fredrik Widemo, docent i zooekologi vid SLU med särskild inriktning på samförvaltning av vilt och skog.

– Vi har sänkt älgstammen kraftigt utan att skadorna minskat i samma takt. Det är klart att det finns ett samband, men det är så pass svagt att vi aldrig kommer att nå skademålet bara genom att skjuta mer älg. I så fall måste vi närmast utrota den, säger han.

Tillsammans med tolv andra forskare har Fredrik Widemo medverkat i ett stort forskningsprojekt om hur klövvilt påverkar olika aspekter av samhället. Deras resultat publicerades i våras i rapporten ”Adaptiv sam- och flerartsförvaltning av klövvilt”, beställd av Naturvårdsverket.

En av rapporternas slutsatser är att dagens älgförvaltningssystem är för trubbigt för att hantera det komplexa samspelet mellan olika viltstammar och deras påverkan på skog och mark.

Att systemet dessutom sätter markägarnas intresse framför andra gör att skogsnäringens bedömningar får en övervikt, menar Fredrik Widemo.

– Om samhället hade tyckt att andra intressen kring älgstammen hade varit lika viktiga hade man inte satt tre markägarrepresentanter i förvaltningsgrupperna och gett dem utslagsröst. Systemet är riggat för att få ner skogsskador. Och det beror på att skogsnäringen är nationalekonomiskt viktig för Sverige, säger Fredrik Widemo.

En kunglig historia

Nej, det finns inga belägg för att Karl XI hade planer på ett älgkavalleri. Men älgens historia i Sverige är kunglig ändå. För att förhindra att oron från den franska revolutionen 1789 skulle spridas till Sverige släppte Gustav III kronans och adelns privilegium på jakt av högvilt. Den hårda allmogejakten som följde höll på att bli slutet för inte bara älgstammen, utan även kronhjort och rådjur i Sverige. Först 1939 kunde Svenska Jägareförbundet tillsammans med en ny jaktlag förhindra att stammarna utrotades. Det är från den här tiden som begreppet viltvård kommer.

Älgstammen, som tvingades konkurrera om fodret i skogen med böndernas boskap, hade svårt att återhämta sig.

Men när de konstgödslade betesvallarna tog över blev det allt ovanligare att stöta på kor, får, hästar och getter i skogen. Trots att de bidrog starkt till den biologiska mångfalden.

– Det finns ett antal studier som visar på motsvarande tendenser för klövviltets bete. Men det är utmanande att studera effekterna på hela den biologiska mångfalden, säger Fredrik Widemo.

Med boskapen ute ur bilden kunde skogsindustrin ställa om till dagens alltmer omdiskuterade trakthyggesbruk, som metoden med stora kalhyggen också kallas. För älgen innebar det plötsligt en buffé av blåbärsris och ungskog. Minst lika stor betydelse hade en minskad avskjutningen av älgkor, som i stället för att hamna olika frysboxar runt om i landet kunde föda fler kalvar.

Sammantaget ledde det till att stammen växte explosionsartat fram till 1980-talet.

Mindre älgar och färre kalvar

Det var nu som Sverige blev ett älgland, med turister från Danmark och Tyskland på älgsafari i de svenska skogarna.

– Man köpte en biljett, åkte buss och kollade på älgar. Och så var det klart. Vilken jävla business, säger Daniel Johansson, som driver älgparken Älgens hus i Bjurholm i Västerbotten.

Men nu är festen slut och buffén avdukad.

Det är inte bara hårdare jakt som har fått ner antalet älgar. Den så kallade granifieringen – metoden att ersätta tallskog med gran för att öka avkastningen – har minskat tillgången på foder. Vilket också lett till ett ökat tryck på den tall som finns kvar. En större rovdjursstam och ökad konkurrens från växande stammar av kronhjort, dovhjort och rådjur har trängt undan deras större och betydligt känsligare släkting ytterligare. Och så klimatet.

I södra Sverige rapporteras det nu inte bara om färre älgar, utan också om mindre älgar.

Orsaken antas vara höjda temperaturer.

– Vi ser negativa trender på älgarnas vikt och hur många kalvar som produceras, säger Fredrik Widemo.

På Älgens hus, där älgtjuren Ralf trots allt väger imponerande 850 kilo, vittnar Daniel Johansson i stället om besvikna turister.

– De har åkt runt en hel vecka och inte sett en enda älg. Vi är ju i Sverige, säger de. Var fan är älgarna? De är kvar på 1980-talet. Far man till Sverige är det för att titta på älg.

Lösningar som kan minska skogsskadorna

Två älgar betar mer än en älg. Detta har varit en återkommande fras från företrädare skogsindustrin när allt fler forskningsrapporter visat att sambandet mellan skogsskador och älgtäthet är svagt.

– Jo, så är det. Två älgar betar mer än en. Men det betyder inte att två älgar skadar dubbelt så många tallar som en älg. Flera älgar betar till exempel gärna på samma tall och gärna två gånger, säger Fredrik Widemo, som menar att det bara i Sverige finns elva studier som pekar på att sambandet är otydligt.

En av de lösningar som har lyfts fram för att minska skadorna på skogen är öka tillgången på foder – i stället för att minska antalet djur. En större andel ungtall på ett område skulle enligt den teorin leda till att den totala andelen som utsattes för skador blev mindre.

Även den övriga mixen av träd har betydelse, liksom gallring och röjning. Detta gäller särskilt i södra halvan av landet, där konkurrensen från andra hjortarter, som rådjur, kronhjort och dovhjort har ökat kraftigt de senaste åren. Om björk, rönn, asp och sälg minskar – trädslag som alla utgör viktig föda för samtliga hjortarter – lämnas älgen inget val än att övergå till att beta mer tall. Samma logik gäller ljungväxter, där blåbär och lingon ingår. Enligt Naturvårdsverkets rapport utgör de minst en tredjedel av hjortdjurens föda.

– Älgförvaltningens mål är inte att sänka älgstammen, utan att minska skogsskadorna. Det målet har inte nåtts. Då måste vi börja titta på de andra lösningarna, som mängden foder och de övriga hjortdjurens påverkan i stället för att bara skjuta mer älg, säger Fredrik Widemo, som menar att fokuset på skogens konung har varit för ensidigt.

Kanske har också Skogsstyrelsens och industrins mål varit för högt satta, resonerar han och understryker att vi inte vet om målen är möjliga att nå med vad han kallar ”rimliga älgtätheter”. Som jämförelse nämner han Norge, som har en högre tolerans när det gäller skogsskador. Det Formas-finansierade forskningsprojektet Grensevilt, som drivs av SLU och norska Högskolen i Innlandet, har visat att ländernas olika metoder att mäta betesskador ger vitt skilda sätt att se på om skadenivåerna är acceptabla.

Både jägare och markägare missnöjda

På områden där den norska så kallade Solbraa-metoden visade att betestrycket var litet, blev utfallet med den svenska Äbin-metoden att skogsbruket var i allvarlig kris, som forskarna i projektet formulerade det i en rapport från 2022. Olikheterna ledde också till att man försökte öka älgstammen på den norska sidan gränsen, men sänka samma älgstam på den på den svenska sidan.

– Samtidigt har Norge inte samma skogsnäring med stora skogsbolag som Sverige, och skogsbruket är sannolikt inte heller lika viktigt för Norge som det är för Sverige, säger Fredrik Widemo, som inte medverkat i Grensevilt-projektet.

När Fredrik Widemo undersökte attityder till älgstammens storlek 2013 tyckte jägarna att stammen var lagom. Samtidigt tyckte markägarna att skadorna var för stora, och krävde att älgstammen skulle sänkas för att minska skadorna. Tio år senare är båda grupperna missnöjda.

Att se de båda som två från varandra skilda intressen är dock fel. 40 procent av jägarna är också markägare; 40 procent av markägarna är jägare. Dessutom jagar hälften av alla lantbrukare.

– Det finns ett överlapp, vilket gör att man har förståelse för varandra. Men ju mer mark man äger, desto mindre intresserad är man av att ha fler älgar. Och minst intresserade av att ha många älgar är skogsbolagen som är de största markägarna, säger Fredrik Widemo.

Kommer antagligen att rödlistas

Att markägarrepresentanterna ska ha sista ordet i älgförvaltningssystemet på grund av det ekonomiska intresset i skogsbruket kan tyckas rimligt. Men i rapporten från Naturvårdsverket ges också anledningar till att öka jägarnas inflytande. Bland annat diskuteras begreppet ”viltbruk” som en tredje slags markanvändning jämte skogs- och lantbruk. Och om lantbruket omfattar 8 procent av Sveriges areal, och skogsbruket 58 procent, bedrivs viltbruk på 100 procent, enligt rapporten.

– Vår slutsats är att jakt är en markanvändning som bedrivs genom ungefär 300 000 människor på större arealer än jordbruk och skogsbruk. Vill man få acceptans för målen är det sannolikt något som man behöver ta hänsyn till och inte bara beskriva jakt som en hobby som inte kan likställas med skogs- och jordbruk, säger Fredrik Widemo.

Och älgen då?

Enligt Fredrik Widemo pekar allt på att den kommer att rödlistas nästa gång Artdatabanken gör sin revision 2025.

– Det betyder inte att den är utrotningshotad. Vi kommer fortfarande ha 200 000 älgar i Sverige efter den här jaktsäsongen. Men det är en varningsflagga för att arten har minskat kraftigt. Vi kan inte fortsätta skjuta lika mycket älg, säger han.