Spridning av sjukdomar, minskade skördar och ett decimerat fiske – det är några av effekterna när invasiva främmande arter blir ett allt större problem. I en ny rapport från IPBES, panelen för biologisk mångfald, konstateras att världens länder snarast behöver ta krafttag om skadorna ska kunna begränsas.

Invasiva främmande arter orsakar varje år skador för 4 660 miljarder kronor – en svindlande summa som har fyrdubblats varje decennium de senaste 50 åren, och som dessutom är lågt räknad. Det säger Vigdis Vandvik, professor på Bergens universitet i Norge och en av författarna bakom den nya IPBES-rapporten, när Extrakt når henne i Bonn där IPBES har sitt sekretariat.

– Det är en ofattbart hög summa som så gott som bara består av skadeverkningar, mycket lite är för åtgärder. Vi vet också att den är kraftigt underskattad. Skadeeffekterna är svåra att uppskatta och i många länder mäts inte skadorna alls. Bara sju procent av de negativa effekterna har uppmätts i Afrika, samtidigt som vi vet att flera länder där har drabbats hårt, till exempel när fisket av matfisken tilapia slås ut på grund av vattenhyacintens framfart, säger Vigdis Vandvik.

Intervjuer med ursprungsbefolkningar

Redan 2019 konstaterade IPBES att tillståndet för världens biologiska mångfald är allvarligt, jordens ekosystem förändras i snabb takt och allt fler arter hotas av utrotning – och ett av de största hoten är invasiva arter. I 60 procent av alla dokumenterade utrotade arter är främmande arter en bidragande faktor.

I rapporten som publicerades på måndagen har över 13 000 källor använts, inte bara vetenskapliga publikationer utan även intervjuer med ursprungsbefolkningar och lokalsamhällen.

– Det är första gången som vi har sammanställt all tillgänglig information om främmande arter på en global skala, om vilka främmande arter som finns, hur de har spridits och vilka effekter det har fått. Visst är det lätt att tappa hakan när man ser hur omfattande problemet är, men samtidigt ser vi en hel del möjligheter. Ett viktigt fokus i rapporten är hur vi nu kan vända utvecklingen.

– I Sverige och Norge har vi bra metodik för övervakning, vi vet mycket om vilka arter som finns här, hur de har kommit hit och vilka problem de orsakar. Med det sagt så gör inget av världens länder tillräckligt i den här frågan. 80 procent av världens länder har mål uppsatta för att minska invasiva främmande arter, men bara 17 procent har det inskrivet i lagar eller andra regleringar. Och hälften av världens länder gör ingenting för att ta itu med problemet, säger Vigdis Vandvik.

Ett bra exempel på att utvecklingen går att vända ganska snabbt är den nordafrikanska minken som på både norska och svenska öar är ett stort hot mot sjöfåglar som häckar på marken. Men kan bara minkpopulationen kontrolleras på vissa håll kan det räcka för att fågelpopulationerna ska vända uppåt igen.

Vigdis Vandvik
Vigdis Vandvik, professor vid Bergens universitet, är en av författarna bakom IPBES-rapporten. Foto: Kim Andreassen

Förebyggande åtgärder billigast

Men de viktigaste insatserna är de som görs i förebyggande syfte – de är alltid billigare än att i ett senare skede försöka utrota en invasiv art. Den första, och minst kostsamma, åtgärden som lyfts fram i rapporten är en bättre gränskontroll och andra effektiva regleringar av handeln med biologiskt material, något som kräver internationella överenskommelser. Ett återkommande begrepp är biosecurity, som Vigdis Vandvik tror att vi behöver börja använda mer i både Norge och Sverige.

Vi har mycket att lära av länder som Australien och Nya Zeeland, menar hon. De vet hur stora problemen kan bli, inte minst Australien som såg effekterna av Europas koloniseringen, när européer spred arter till andra delar av världen.

– I dag är det världshandeln som är den främsta orsaken till att främmande arter sprids – och då sprids de främst in i Europa, för att vi importerar så många varor.

– Det finns några roliga norska studier som tydligt visar hur vi alla är en del av problemet. För några år sedan bad en student alla resenärer som kom till Svalbards flygplats att tvätta av sina skor. Sedan tittade studenten på hur många frön varje person tog med sig, av vilka arter och vilka personerna var. Det visade sig finnas frön av hundratals arter på skorna och de som hade flest frön var förstås forskare, berättar Vigdis Vandvik.

Effekterna kan dröja

Här i Sverige konstaterades senast i år att den invasiva rovmärlan har spridit sig till flera svenska sjöar, bland annat nära Mälaren, Stockholms dricksvattentäkt. På flera håll befaras också att puckellaxen, som har blivit ett problem i samiska fiskevatten i Norge, ska hitta hit också. Laxen kommer ursprungligen från ryska fiskodlingar och det tog många år innan den började sprida sig.

– Det är ett typiskt exempel på hur främmande arter uppför sig, det finns ofta en fördröjning. Det gör det svårt att begränsa dem, det kan ta lång tid från att en art förs in i ett ekosystem till att den börjar sprida sig. Det betyder att det tar lång tid innan vi ser effekterna av den – och då är det ofta både svårare och mer kostsamt att hantera problemet.