Invasiva arter bekämpas med hjälp av grisar och får

Går det att bekämpa invasiva växtarter med hjälp av betande djur? På flera platser i landet används får för att minska spridningen av jätteloka. Och i ett pågående projekt undersöker forskare om grisar kan bidra till att få bort den envisa parksliden.

I ett grönområde längs Enköpingsvägen i Sundbybergs kommun betar fem gotlandsfår. För dem är den invasiva arten jätteloka en riktig delikatess, och för andra året i rad använder kommunen fåren för att bekämpa den skadliga växten.

Tidigare år har de använt andra metoder som att rotkapa lokan eller, om det varit ont om tid, bara tagit bort blomställningarna för att få bort fröerna.

Monika Sjölund, parkingenjör i kommunen, hoppas att metoden med bete ska trötta ut växterna.

– Vi har lagt många mantimmar på att bekämpa området manuellt, så vi var öppna för nya sätt. Vi ville också se hur det fungerade med betesdjur i stadsmiljö, och det föll väl ut, säger hon.

Uppföljning görs nu med hjälp av GIS-kartor där kommunen registrerar utbredningen av bestånden för att se om ytorna förändras över tid. Än är det för tidigt att säga något om resultatet, men i år har man dubblat betesområdet till cirka 11 000 kvadratmeter.

Hyr ut betesdjur

Sundbybergs kommun är inte ensamma, flera kommuner och markägare runt om i Sverige har provat att använda får för bekämpning av jätteloka. Naturgruppen är ett exempel på företag som hyr ut betesdjur för just detta ändamål.

De använder gotlandsfår eftersom de mörka fåren har tillräckligt med pigment för att inte ta skada av jättelokans saft. Fåren är dock tämligen kräsna och gillar inte alltid samma växter, så med åren har Naturgruppen sållat fram de individer som älskar jätteloka.

– Vi har valt ut dem som först äter upp lokorna och som därefter tittar sig om efter gräs. Det visade sig vara baggarna i högre grad än tackorna. Sedan har vi successivt fyllt på med fler lamm så att vi får en effektiv bekämpning, säger Inga Birath von Sydow, medgrundare av Naturgruppen.

Ett tidskrävande arbete

Men det är ett tidskrävande arbete att med hjälp av bete bli av med en oönskad art. Till exempel visar en tidigare dansk studie att det tog sju år att få bort ett bestånd av jätteloka, utbrett på 1,7 hektar. Och enligt Naturvårdsverkets metodkatalog rekommenderas att betet pågår i upp till åtta år för att få bort jättelokans grobarhet.

En annan svårbekämpad art är parkslide som snabbt kan ta över stora områden. Under 2022 startade Lunds universitet och Högskolan i Halmstad tillsammans med Hushållningssällskapet ett forskningsprojekt för att se om grisars bökande kan bidra till att minska parkslidens uppkomst.

– Jag hade hört att man provat att använda både får och getter för att bekämpa parkslide. Det verkar inte ha gått att få bort den helt, men däremot att man på så vis har hållit den nere. Vi ville därför undersöka hur det skulle fungera med grisar som även går på växten under mark, säger projektledaren Tina D’Hertefeldt, växtekolog vid Högskolan i Halmstad.

Det är i jordstammarna under marken som parkslidens knoppar och resurser sitter, så utgångspunkten för projektet var att genom att komma åt knopparna också skulle komma åt det som ger upphov till nya skott.

Rester samlades in manuellt

Studien är nu i sitt slutskede, och efter två år kan forskarna konstatera att grisarna åt upp den gröna delen av parksliden, alltså den del som växer ovan mark, men först när de ätit det mesta av de övriga växterna som fanns i testområdet.

Grisarna var duktiga på att böka upp jordstammarna, men lämnade dem på marken i stället för att äta upp dem, och resterna fick samlas in manuellt av forskarteamet. Parksliden kommer fortfarande upp, men i mycket spädare form.

– Det kan innebära att metoden har effekt på plantorna, men först efter flera år. Vissa grisar var dessutom snabbare än andra att lära sig att äta parkslide, och den skillnaden kan också påverka effekten, säger Tina D’Hertefeldt.

Finns flera värden

I projektet samlade man också in grisgödsel och odlade i växthus för att undersöka risken att parksliden sprider sig den vägen, men ingenting kom upp ur odlingarna.

Naturgruppen har gjort en liknande undersökning.

– Varje år planterar vi ett antal fårlortar i krukor för att se om något kommer upp, men vi har inte sett någon spridning, säger Inga Birath von Sydow.

Hon ser också en annan fördel med att använda djur för att bekämpa invasiva växter, nämligen att de kan användas som deponi.

– Om du skär ner parkslide får du en massa grönt avfall som kan slå rot någon annanstans. Om det inte tas om hand utan lastas av i en dunge så sprids problemet. Det vi tar ner utanför hagen lägger vi därför in till fåren som äter upp allt det gröna.

Även om det ännu inte går att säga säkert vilken metod som är den bästa för att bli av med invasiva arter så tycks djurbete vara populärt att testa, också av andra skäl. Monika Sjölund bedömer inte att kostnaden blir högre än andra metoder och ser dessutom ett mervärde som är svårt att mäta i pengar.

– Sundbyberg är en tät stad där det inte finns så mycket djur, och vi ser nu att folk som går förbi, tittar på fåren och läser våra skyltar. Det är värt mycket för oss.