Importen av humlor ökar stadigt

Importen av humlor för kommersiell pollinering i odlingar har ökat i flera år. I en tomatodling kan industriellt uppfödda humlor bidra till att maximera skörden – men kunskapen om hur de påverkar våra inhemska bin är fortfarande liten. Trots att handeln med humlor växer stadigt saknas regler för hur humlorna får användas.

Bombus terrestris, de mörka jordhumlor som surrar runt i svenska växthusodlingar under en kort men intensiv pollineringsperiod, kommer allt oftare från företag i Holland, Belgien och Tjeckien.

Enligt Jordbruksverket importeras cirka 5 000 humlesamhällen, en låda med en drottning och ett gäng arbetarhumlor, varje säsong. I Sverige finns än så länge bara en ytterst liten uppfödning av humlor.

Det var på 1980-talet som man började föda upp humlor i Nederländerna och Belgien och man såg snabbt att skördarna ökade när pollinatörerna blev fler. Sedan dess har kurvan för importerade humlor pekat stadigt uppåt, något som fått forskare att lyfta frågan om riskerna med de importerade bina.

I dag är det är inte bara i växthusodling – där vilda pollinatörer kan ha svårt att ta sig in – som de används. I takt med att bärodlingen har ökat i Sverige har importerade humlor också börjat användas på friland. Bärodlarna har sett att med pollineringshjälp blir skörden säkrare – utan kommersiella humlor är de betydligt mer utlämnade till vilda bin för pollinering. Men det innebär också att de importerade humlorna i allt större utsträckning kommer i kontakt med våra inhemska, vilda biarter.

– Av alla djur i världen är kanske våra vilda pollinatörer de viktigaste. De knyter ihop växtriket med djurriket och är avgörande för vår mångfald. När vi nu har börjat använda oss av kommersiella bin för att utföra pollineringstjänster så behöver vi förstå hur det kan göras på bästa sätt och med minimal risk, säger Joachim de Miranda.

Används även på friland

Han leder det nya forskningsprojektet SkandicBuzz vid Sveriges lantbruksuniversitet, som handlar om just riskerna med importerade kommersiella humlor.

Två av forskarnas farhågor är att humlorna kan föra med sig sjukdomar och att de konkurrerar ut våra vilda bin. Ytterligare en aspekt är vilken påverkan importerade humlor har på vilda humlors genetiska sammansättning. I SkandicBuzz är det patogener, sjukdomsframkallande ämnen eller organismer, som står i fokus.

– Det finns många varianter av de här lådorna med kommersiella humlor. Några lever bara en vecka, de kan levereras med eller utan drottning och så vidare. Varianten och hur de sedan används har stor betydelse för hur risken för sjukdomsspridning ser ut. Används de i ett stängt växthus är risken sannolikt mindre än om de används på friland, säger Joachim de Miranda.

Konkurrerar om samma mat

Kunskapen om hur våra vilda humlor påverkas av de importerade är fortfarande begränsad. Däremot har forskarna kommit längre i arbetet med att förstå vilken effekt honungsbina i landets många bikupor har på de vilda bina.

I fjol kunde forskare vid Lunds universitet bekräfta vissa farhågor om att honungsbin och vilda bin konkurrerar om samma blommor. Honungsbina är fler än de importerade humlorna, i hela Sverige finns uppskattningsvis 170 000 bisamhällen med honungsbin. Men eftersom de importerade humlorna till stor del samlas på en begränsad yta, odlingar i Skåne, så skulle de kunna ha en stor inverkan på insektsfaunan lokalt.

– Det finns gott om patogener bland vilda svenska humlor, ibland till och med mer än bland de kommersiellt uppfödda humlorna. Men om en främmande patogen skulle få fäste i Sverige kan det innebära en ny risk för vilda bin. En viktig aspekt är därför vilka sjukdomsförebyggande åtgärder som tas i humlefabrikerna, men också hur humlorna hanteras på plats i odlingarna och inte minst efteråt.

Avgörande vilken grad av kontakt

Riskerna hänger ihop med hur långvarig kontakten mellan de importerade humlorna och de vilda arterna är, säger Joachim de Miranda, hur lång tid de importerade humlorna är aktiva och hur odlade och vilda humlor kommer i kontakt med varandra.

– Använder man Bombus terrestris i en odling under två veckor och alla andra 50 veckor inte alls så är risken för både smittor och genetisk påverkan betydligt mindre än om humlorna används intensivt hela säsongen. Därför blir det så viktigt att begränsa tiden som de används och se till att de tas omhand på ett säkert sätt direkt efteråt. Men användningen har ökat snabbt och regelverket har halkat efter.