Gamla utsläpp från pappers- och massabruk ligger fortfarande och ruvar i botten på Östersjön, i älvar och insjöar. De giftiga ämnena riskerar att läcka ut till omgivningen och forskare klurar nu på vad man kan göra åt de historiska synderna.

I dag omfattas den svenska skogsindustrin av långtgående miljökrav, men så har det inte alltid sett ut. De första restriktionerna för utsläpp kom först runt 1970. Tyvärr hann pappers- och massabruken samt sågverken släppa ut en hel del fibrer, metaller och kemikalier innan lagstiftningen trädde i kraft, och det är dessa utsläpp som har granskats.

I början av året släppte Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, i samarbete med fem länsstyrelser i Norrland en kartläggning av sedimenten i sjö-, älv- och havsbottnar i anslutning till gamla trä- och pappersindustrier i Norrland. Inventeringen påbörjades 2010 och har pågått till 2016. Resultaten bekräftar höga halter av organiska miljöföroreningar och metaller i fiberbankar och fiberrika sediment. Med fiberbank menas bottensedimentlager som bara innehåller massafibrer. Och de gamla synderna medför risker eftersom gifterna kan läcka ut till omgivningen. Men att lösa situationen är inte så enkelt.

Dyrt och svårt att åtgärda

ian_snowball
Ian Snowball, professor i kvartärgeologi vid Uppsala universitet. Foto: Mats Kamsten

Det finns två olika sätt att ta hand om de smutsiga och fiberrika sedimenten. Ett alternativ är att försöka lyfta upp det, genom så kallad muddring eller att gräva upp det.

– Men muddring är relativt dyrt, och att muddra alla drabbade områden skulle medföra enorma kostnader. Det kan ta 20 år från identifiering av problemet till åtgärd, säger Ian Snowball, professor i kvartärgeologi vid Uppsala universitet.

Det andra alternativet är att behandla materialet på plats, genom att täcka över och på så sätt kapsla in det. Det kan göras naturligt, genom att sediment som finns i vattnet ansamlas över det drabbade området. Den naturliga processen kan också få lite hjälp på traven genom att rent material, exempelvis sand, placeras ut ovanpå.

– Beprövade metoder för detta är framtaget för sediment med låg organisk halt. Det har inte gjorts i stor utsträckning på denna typ av sediment tidigare, säger Ian Snowball.

En fiberbank är ett sedimentlager som nästan uteslutande är uppbyggt av fibrer. Den finns ofta nära utsläppskällan och har många gånger en uppstickande form under vattenytan. Fiberrika sediment är bottenområden med naturliga sediment som har ett tydligt innehåll av fibrer eller trä- och bark. Fiberrika sediment är ofta utspridda över en större yta än fiberbankar och de kan hittas längre bort från utsläppskällan. Källa: SGU
En fiberbank är ett sedimentlager som nästan uteslutande är uppbyggt av fibrer. Den finns ofta nära utsläppskällan och har många gånger en uppstickande form under vattenytan. Fiberrika sediment är bottenområden med naturliga sediment som har ett tydligt innehåll av fibrer eller trä- och bark. Fiberrika sediment är ofta utspridda över en större yta än fiberbankar och de kan hittas längre bort från utsläppskällan. Källa: SGU

Förorenaren ska bekosta

För att avgöra vilken metod som är bäst i detta fall kommer forskarna att bygga upp ett laboratorium i Uppsala, där de kan observera hur fiberbanksediment och fiberrika sediment reagerar på övertäckning.

­– Vi måste undersöka vilka typ av åtgärd som fungerar på detta material. Ett problem är att det är väldig organiskt, vilket gör att det bildas mycket gas, säger Ian Snowball.

Hur de historiska utsläppen ska hanteras juridiskt är också under fortsatt utredning.

– Miljölagstiftningen i Sverige bygger på principen att förorenaren ska bekosta undersökningar och saneringsåtgärder, men det finns olika faktorer som påverkar omfattningen av detta ansvar. Utredningar av omfattningen av miljöansvaret är en del av det ordinarie arbetet på länsstyrelsen, vilket vi planerar att gå vidare med, säger Anna Stjärne som är projektledare för Fiberbanksprojektet på Länsstyrelsen Västernorrland.