Havets hotade arter kartläggs med ny metod

Enligt Artdatabankens rödlista är nära var femte art hotad. Men hur det ser ut för ryggradslösa djur i havet – där arternas habitat förändras snabbt – är i många fall oklart. Med en ny dna-metod ska forskare nu kartlägga de anonyma ryggradslösa djuren.

Världens djurbestånd har minskat kraftigt de senaste 40 åren, enligt WWF:s rapport Living Planet från oktober 2018. I den konstateras att populationerna av ryggradsdjur har minskat med 60 procent sedan 1970.

I Sverige visar den senaste rödlistan från 2015 att antalet hotade arter ökat med 3,6 procent sedan 2010. Omkring 4 300 arter ryms på listan, och ett område sticker ut: av de rödlistade arter som återfinns i havet kategoriseras 53 procent under rubriken kunskapsbrist.

– Vi har kommit långt i Sverige och bedömer många arter jämfört med andra länder. Men de flesta arter som har rödlistats är däggdjur, kräldjur, groddjur och växter. Vad gäller evertebrater, ryggradslösa djur, ligger vi efter, säger Sonja Leidenberger.

En mikroliter kan räcka

Hon är doktor i marinbiologi och ansvarig för ett nytt forskningsprojekt vid Högskolan i Skövde, med målet att ta fram bättre metoder för att hitta hotade evertebrater. De metoder som i dag används i marina miljöer och i insjöar är ofta kostsamma och inte alltid effektiva, till exempel dykning, trålning och filmning.

– Enligt traditionella metoder samlar man in, sorterar och slutligen artbestämmer med hjälp av lupp och mikroskop. Vi ska testa en metod med e-dna, environmental dna eller miljö-dna. Då kan det räcka med några mikroliter. Med hjälp av en artspecifik primer ser vi om dna från en viss art eller en hel grupp arter finns där, säger hon.

En förutsättning är att det finns en referensdatabank att jämföra mot, och i Sverige har man genom ett antal olika forskningsprojekt kommit ganska långt i arbetet med att kartlägga arternas CO1-gen, som man gemensamt har bestämt sig för att utgå från.

Utanför Sverige används metoden ganska ofta på terrestra djur, säger Sonja Leidenberger, men mer sällan i marina miljöer.
– Vi testade att använda e-dna när vi tittade efter invasiva arter för ett par år sedan. I samband med det projektet hittade vi den mycket sällsynta sågtångsräkan i ett prov från Västkusten.

Nära Smögen

Sågtångsräkan lever på över 50 meters djup och är en av de arter som det enligt Artdatabanken råder kunskapsbrist om.

– Vi hittade den vid Hållö nära Smögen och i Gullmarsfjorden. Den är extremt svår att hitta med traditionella metoder. Nästa steg, när vi nu har upptäckt arten med hjälp av e-dna, är att ute i fält ta reda på hur stor populationen är. Än så länge kan vi inte bestämma hur många individer det handlar om med hjälp av e-dna, säger Sonja Leidenberger.

En fördel med e-dna som miljöövervakningsmetod är att den fungerar även på platser där det är svårt att inventera på traditionellt vis, exempelvis på djupt vatten.

– På Artdatabanken funderar man över hur man kan använda e-dna i rödlistningsprocessen. Vi kommer tyvärr inte hinna klart till nästa rödlistning som kommer 2020, men vi hoppas kunna testa metoden i samband med Helcoms rödlista, en rödlista specifikt för Östersjöns arter, säger Sonja Leidenberger, som också har en bakgrund som konsulent på Artdatabanken.

”Ett fönster att agera”

Sonja Leidenberger har tidigare forskat kring isopoder, havsgråsuggor, och slogs då av hur lite forskningen vet om kräftdjur utöver de kommersiellt intressanta arterna.

I prover från både Västkusten och runtom i Östersjön hittade hon bara några få av de arter som fanns beskrivna i 20 år gammal litteratur.

– Det var skrämmande. Det händer mycket i den marina miljön. Kustnära områden blir allt varmare, i våras gick havstemperaturen upp rekordsnabbt och sommaren blev rekordvarm. Sjögräsängar som försvinner påverkar kräftdjur i stor utsträckning, liksom exploatering och utsläpp.

– Vi har ett kort fönster nu när vi kan agera – då blir det också viktigt med effektiva metoder så att vi snabbare kan upptäcka de populationer som vi inte vet hur de mår.